nenzys.blogg.se

Att ha någonting att kontrollera, att kunna styra och bestämma över själv. Det var min sjukdom, att äntligen få bestämma själv över min kropp. att straffa den för att den är så äcklig, för att jag rent av var smutsig.

 

Jag minns hur jag grät, varje dag, varje natt. Jag hade svårt att sova och nätterna med ångest blev långa. Jag vägde mig runt 50 gånger per dag, bara för att se om min plan gick framåt. Siffrorna blev en drog, då de blev mindre fylldes jag av både tillfredställelse men också ångest för att jag inte gått ner mer. Om siffrorna hade blivit större, då skar jag mig, fylld av ångest tvingade jag mig att sluta äta en än gång, och stoppa fingrarna i halsen oftare.

 

Jag minns hur tre av mina bästa tjejkompisar började frysa ut mig, redan i början av 8:e klass, redan innan mina ätstärningar började ta fart. Jag fattade inte varför, men jag såg hatet i deras ögon.

 

Då min kille gick i samma klass började jag försöka vara med honom och killarna i klassen men det var inte lätt att försöka balansera förhållandet både som klasskamrat och pojkvän/flickvän. Vi var med varandra nästan varje dag efter skolan.

 

Till slut kom en av tjejkompisarna, som frusit ut mig över ett helt år, fram till mig då vi stod ensamma i omklädningsrummet efter gymnastiken. Hon började gråta och sa att jag sårade henne, jag bad om förlåtalse, förstod ingenting. Hon slutade gråta och tittade mig i ögonen och sa:

- "Jag kan nog prata för oss alla tre, vi stör oss på ALLT du gör och säger. Vi klarar inte av att vara nära dig, då du bara bryr dig om dig själv och bara pratar om dig själv eller din pojkvän. Jag vill bara säga att vi vill inte ha någon kontakt med dig efter skolavslutningen och ingen fortsatt vänskap. Du passar inte in."

 

Jag blev totalt krossad