Inlägg 4
Kategori: Personligt
Kategori: Personligt
Kategori: Personligt
Kategori: Personligt
Kategori: Historia
Kategori: Personligt
Kategori: Historia
Kategori: Historia
Så många av mina dagar var fyllda av ångest, ångest och inget annat.
Det hände så mycket i mitt liv det året, mellan klass 8 och 9.
Jag blev kär, min första största kärlek, då hjärtat hoppade över ett slag, knäsvag och fjärilar i magen. Som en typisk 14 årings kärlek. Han var lika gammal som mig och gick i samma klass. Vi var oskiljaktiga.
Men det året blev ett av de svåraste
Jag började hata min kropp, som alltid varit mullig började min hjärna att förvränga bilden i min spegel. Jag var fet, jag såg bara fett. Jag minns att jag skrev dagbok under många månader och jag minns en dikt jag skrev, en mening ur den är:
”Jag vill bara ta en kniv och sprätta upp min mage och mina höfter.”
Jag avskydde mig själv, jag avskydde min kropp, den var äcklig, rent avskräckande. Jag började svälta mig själv, kräkas upp varje liten matbit jag fick i mig och varje kalori kontrollerades genom konstant, tvångsträning. Om någon ynka kalori för mycket hade ätits, då var ångesten där. Då var rakbladen bra att ha nära till hands.
Att se blodet sakta sippra ner för de röda sträck jag skapade på ställen där mina kläder täckte. Det var en lättnads suck att dra när den smärta jag kände inuti min kropp, istället blev fysisk.
Jag gick i för stora kläder för att inte visa min kropp, jag kunde inte visa min i omklädningsrummet för mina klasskompisar, utan klädde om inne på toaletten.
Det enda min spegelbild visade mig, var en fet, fet, fet tjej. Alldeles för fet. Då hade jag gått ner mer än 10 kilo. Min röst i huvudet sa; DET RÄCKER INTE!
http://intressant.se/intressant
Kategori: Personligt
Kategori: Personligt
Kategori: Historia
Kategori: Personligt
Kategori: Personligt
Kategori: Personligt
Kategori: Personligt
Ett av de starkaste minnena jag har från det första övergreppet i soffan är morfars släpiga röst som upprepande frågar om det är skönt och om han får känna. Jag kommer ihåg obehaget och avsmaken jag kände, men ändå kunde jag inte göra annat än att nicka och säga Ja. Som 10 år visste jag att det han gjorde var fel, men jag visste också att vuxna alltid har rätt, man kan lita på vuxna. Framför allt sin egen morfar, som innan var min bästa kompis.
Jag kommer ihåg hur det vaknade en liten djävul i mig, som sa till, då jag var för nära en man eller då jag inte skulle lita på någon.
Jag kommer ihåg att under åren, innan morfar blev allt för sjuk, fortsatte han med sin släpiga röst att säga att jag allt hade blivit en riktig kvinna. Även inför min familj, men då låter det ju inte så illa som i mina öron, då jag visste exakt vad han menade.
*****
Kategori: Personligt
Som att inte det första skrämmande övergreppen skulle vara nog. På vår "lilla julafton" som vi hade som tradition hos mina morföräldrar händer det igen. Cirka två år efter första gången, då jag var 12 år.
Som jag kämpat under två år, att under de gånger vi var uppe hos min mormor och morfar, hålla mig undan från morfar och att aldrig befinna mig i samma rum som honom ensam.
Så på den dagen då vi firade "lilla julafton", bestämde jag mig helt plötsligt att jag skulle förlåta honom. Jag tänkte att det bara var en engånshändelse och att det säkert var av misstag, han var ju faktiskt lite full...
Liggandes på vardagsrumsgolvet, ritandes i mitt målarblock, ensam med morfar i fåtöljen på andra sidan rummet. Plötsligt reser han sig upp och kommer fram mot mig och säger; - Du har allt börjat bli en riktig kvinna, har du fått bröst än? frågar han
- Låt mig få känna efter. säger morfar och sträcker sig ner för att känna efter med sina grova, äckliga händer.
Paralyserad av skräck och svek, ligger jag helt stilla. Han går sakta iväg efter att vara nöjd.
Bara någon minut var det, men det räckte för att jag bestämde mig för att förevigt hata denna man, som inte längre var min morfar. Det var den dagen han dog för mig.
*****
Kategori: Personligt