nenzys.blogg.se

Som att inte det första skrämmande övergreppen skulle vara nog. På vår "lilla julafton" som vi hade som tradition hos mina morföräldrar händer det igen. Cirka två år efter första gången, då jag var 12 år.

 

Som jag kämpat under två år, att under de gånger vi var uppe hos min mormor och morfar, hålla mig undan från morfar och att aldrig befinna mig i samma rum som honom ensam.

 

Så på den dagen då vi firade "lilla julafton", bestämde jag mig helt plötsligt att jag skulle förlåta honom. Jag tänkte att det bara var en engånshändelse och att det säkert var av misstag, han var ju faktiskt lite full...

 

Liggandes på vardagsrumsgolvet, ritandes i mitt målarblock, ensam med morfar i fåtöljen på andra sidan rummet. Plötsligt reser han sig upp och kommer fram mot mig och säger; - Du har allt börjat bli en riktig kvinna, har du fått bröst än? frågar han

 

- Låt mig få känna efter. säger morfar och sträcker sig ner för att känna efter med sina grova, äckliga händer. 

 

Paralyserad av skräck och svek, ligger jag helt stilla. Han går sakta iväg efter att vara nöjd.

 

Bara någon minut var det, men det räckte för att jag bestämde mig för att förevigt hata denna man, som inte längre var min morfar. Det var den dagen han dog för mig.

*****

I 8 år levde jag i skuggan av skammen av att veta att en man som stod mig så nära, gjort mig så orätt i min barndom. I 8 år förstod jag inte varför min mamma inte förstod eller varför hon inte tog mitt parti, jag förstod inte varför min mormor försökte tysta ner det.

Sen den dagen förstod jag inte varför jag inte kunde vara nära en man, lita på någon eller varför jag mådde så dåligt.

Jag var 10 år då det hände, då min egen morfar utsatte mig för något så fult och hemskt, som kommer följa med mig hela mitt liv. Hans egna 80 års kalas, med tårta och en liten del alkohol skulle betyda att, under en ensam stund tillsammans på soffan i vardagsrummet, att han skulle ta på min 10-åriga kropp, på ett så smutsigt sätt.

Efteråt sprang jag ut, gråtandes till min mamma och mormor som stod i köket, jag fortsatte spring upp mot övervåningen till den bäddsoffa min mamma och jag sov i. Mamma och mormor sprang efter mig och frågade vad som hade hänt. Då jag, som den lilla flicka jag var, försökte förklara något så hemskt, kom inte alla ord ut. Allt de kunde förstå var att han hade varit innanför mina kläder.

Mormor ställer frågan om jag inte kunde ha känt fel och om han inte gjort det av misstag. Direkt då började jag tvivla på det uppenbara, absolut förbjudna som faktiskt hänt. Mormor lade också snabbt till att vi inte ska berätta för någon om vad som hänt.

Då mormor hör att morfar börjar röra på sig på nedervåningen, skyndar hon sig snabbt ner för att se hans reaktion på det som hänt. Då morfar ser mormors upprörda ansikte frågan han vad som hänt. Då hon säger att det inte är något, fortsätter han med att säga att han måste ha svimmat av inne i soffan, han säger att han inte kommer ihåg någonting.

Mormor går upp till oss igen, morfar stannar där nere. Mormor berättar vad morfar har sagt om att han inte minns någon, och hon lägger snabbt till att vi absolut inte får berätta något för morfar om vad som har hänt. Han skulle bli så fruktansvärt ledsen då.

Efter detta börjar en teater om att försöka leva normalt, att låtsas älska min morfar för det han gjorde mot mig och se till att ingen får veta något. Direkt började förträngandet av det som förstörde hela mitt liv.

Min historia slutar inte där, då min morfar utsatt mig för fler övergrepp, inte alls långt efter.