nenzys.blogg.se

Klockan åtta på kvällen var vi inne på psykakuten. Mamma, pappa och jag.

 

Jag var ett skal. Struntade fullkomligt i allt.

 

De kala salarna, de vita väggarna, de bleka människorna, allvarligheten.

 

Vi fick gå igenom en kontroll, ta av oss ytterkläder, lägga ifrån oss väskor, låsa in värdesaker och bli avplockade på saker jag kunde skada mig med.

 

Mina tankar flög;

 

Jag nådde botten, allt var svart.

 

Mina tankar gick endast mellan livet och döden. 

 

 

 

 

Jag kan lika gärna sluta andas.

 

Jag var rädd för mig själv, rädd för vad jag själv skulle kunna göra mot mig.

Döden var tilltalande.

Jag skrek efter kärlek, ropade på hjälp. Att någon skulle se mig.

Dra mig upp!

 

Jag gick till skolans kurator, bad om hjälp. Tittade på mina sargade armar. Hon ringde BUP, sade att det var akut. De samlades kring mig. En och en tittade på mig, försökte prata mig mig.

 

Jag blev skickad till psykakuten, tänkte; nu kommer räddningen

Jag bryr mig faktiskt inte, klart jag blir upprörd, då jag vet att det är så många människor som är i samma sits som jag var. Därför tycker jag att det är respektlöst. Men jag kan förstå, alla människor kan inte förstå och ser bara exakt den text jag skrivit och inte de känslor jag försöker förmedla.

 

Men med tanke på att jag fått så otroligt många, fina kommentarer, så tolkar jag ändå det som att människor vill höra om min historia?

 

Vad tycker ni om denna kommentar?

Jag kunde inte sätta min fot på praktikplatsen. Den gång jag försökte, skakade mina knän som asplöv, jag hade svårt att andas, såg bara min vän hängandes, livlös i ett rep om halsen.

 

Bilderna rullade innanför mina ögonlock då jag blundade, föreställde mig hans döda ögon. Tog ett djupt andetag, försökte vara realistisk, skärp dig! 

 

Det gick inte, jag var tvungen att komma ut!

 

Jag bröt ihop framför en kollega. Blev hemskickad. Kom aldrig mer tillbaka 

 

 

 

 

 

Jag kunde inte sova inatt, mitt huvud var fullt med tankar. Jag skrev flera kapitel i mitt huvud, synd att jag inte gick upp för att skriva ner allt. Men jag påbörjade att skriva lite grann av det jag hade i huvudet i dokument. För kanske framtida bokutgivning. 

 

jag sprängs av meningar och ord, fingrarna går rappt över tangenterna. Det känns skönt när det går lätt att skriva, när jag har distans till mina händelser. 

 

Det är därför det går segt att skriva om mina hisorier på bloggen just nu, det var inte så länge sen det jag senast skriver om hände. Bara två år sedan. Så förlåt mig för dålig uppdatering. Men jag formulerar hela tiden i mitt huvud vad jag ska skriva, det ska bara komma ut.

 

Jag tackar för stöd och hopp om att jag någon gång ska bli klar med en framtida bok! En stor dröm i mitt liv.

Jag blir alltid lite nedstämd på hösten, när mörkret kommer och man känner sig extra trött. Dessutom är jag en människa som är så morgontrött så att det ibland är förödande.

Jag har tyvärr inte hunnit skriva så mycket inlägg då det har hänt massor i mitt liv denna vecka.

Har haft mycket ångest över att ha känslan av att vara depp, då jag är rädd för att jag ska bli riktigt deprimerad som jag varit så många gånger innan. Jag vet att jag inte hade det alls lika jobbigt förra hösten än för några år sen, så jag vet att det egentligen inte är något farligt.

Jag tror många känner sig lite depp på höstkanten. Det är inte lätt att stämma om sig och att försöka glömma sommaren.

 

Jag påbörjade min praktik på psykavdelning i 6 veckor. Något som jag såg fram emot, något jag kämpat för och längtat efter. Då psykiatri var ett stort intresse, ett framtida yrke jag kunde tänka mig.

 

Jag fick beröm, var duktig med patienter, skötte mina tider och jag tyckte att det var otroligt intressant.

 

**

 

**

Jag älskade att vara på psykavdelningen, jobba med händerna på ryggen, personalen var imponerad att jag klarade av de allra tyngsta patienterna och att jag kunde hålla mig så lugn. 

 

**

**

Vi satt på kontoret inne på psykavdelningen, ett härligt sorl av glada röster spred sig i rummet. Personalen var så snäll, jag trivdes! Vi pratade om allt mellan himmel och jord, kom in på djupare ämnen. En kollega började prata om självmord och att en kille, i den skola jag gick i, lika gammal som mig, hängt sig.

 

 

Jag frågade om namnet

 

Min värld rasade

 

Bilder framför mina ögon.

 

 

 

 

Han vägrade ta tabletter, han var agressiv, han var arg men också så snäll och kärleksfull.

 

Jag ville så gärna hjälpa, ville så gärna vara hans stöd, hans räddare. Att jag skulle kunna rädda honom.

 

Att kärleken skulle göra honom frisk. 

 

Då han hotade med att ta livet av sig, jag stod fast.

 

Även vid första slaget över min kind kom, bet jag ihop, ville så gärna att han skulle älska mig, se att jag stod ut.

 

 

Grävde min egen grav

Att kämpa, hålla uppe modet och hålla ut. Det är det svåraste att gå igenom, vad än det är man kämpar mot.

 

Jag kände så ofta hur jag bara ville ge upp, inte orka längre, släppa ut mina monster och låta dem förgöra mig. Jag var så ofta trött. Vissa morgnar orkade jag mig inte upp ur sängen. 

 

 

Men jag kämpade, jag slogs för mitt liv. 

 

Även om jag många gånger förlorade strider, var mitt mål alltid att vinna. Att nå friheten. Så nära, men ändå så långt bort. Att kunna smaka på den, känna lukten av den, att nästan kunna ta på den.

 

Under tiden mellan samtalen och skolan försökte jag träffa min storebror och försöka komma tillbaka på banan. Jag träffade då en av min brors vänner.

 

Han var tre år äldre än mig, jag gick andra året på gymnasiet. Han var lång, vältränad, piercad över allt och otroligt självsäker. Framåt och driven. Han var upp till öronen förälskad i mig och jag fick rosor, brev och uppvaktning i högsta grad.

 

Ändå var det något som sa mig att inte allt stod rätt till.

 

Jag kände mig smickrad. Han tog mig med storm. Förhållandet utvecklades snabbt, han pratade om bröllop redan första veckan ihop, han ville ha sex hela tiden men jag följde med. Kände mig fortfarande otroligt uppvaktad, med frukost på sängen, fina ord och att han kunde vara så kär i mig!

 

Han bodde 30 mil bort, men jag försökte åka dit minst en helg i månaden.

 

*****

En helg, då jag ställde ner mina väskor i hallen såg jag att hela hans lägenhet var annorlunda. Han hade börjat måla om i hallen, rivit ner tapeter, målat alla lister svarta. Det låg disk över hela köket, smutsiga kläder över vardagsrummet och det luktade så fruktansvärt illa.

 

Jag hittade honom i hans säng, nerbäddad under täcket, håret åt alla håll. Han såg nerstämd ut.

 

Jag hade inte hört av honom på tre dagar, därför hade jag bestämt mig att åka ner, det hade ju varit så bra dagarna innan. Han såg besvärad ut.

 

Jag frågade vad som hade hänt, hur han mådde. Han vände sig mot väggen, tittade inte på mig. Han viskade något. Jag lutade mig framåt för att höra hans ord;

 

Jag är manodepressiv. Han grät

 

Jag grät

Jag vill bara tacka alla er underbara läsare för att ni har gett min så otroligt starkt stöd! Jag blir tårögd av så fina kommentarer och jag blir varm i hjärtat då ni skriver att jag hjälper er genom att skriva.

 

Mitt mål är inte att få så många läsare som möjligt, även om det är kul att allt fler läser bloggen.

 

Mitt mål är att de människor i liknande situtationer ska kunna känna stöd och kunna börja erkänna för sig själva vad de har gått igenom och till slut börja prata om det.

 

Jag är så lycklig att få min lilla röst hörd och sprid gärna bloggen vidare, så allt fler får upp ögonen och börjar lyssna!

 

 

 

Jag satt på mina första möten på BUP, med psykologen framför mig. Hon lade benen i kors, tittade på mig efter varje fråga. Jag satt stirrandes ut genom fönstret, tyst, avstängd. Jag grät inte en tår, jag kände ingenting.

Psykologen tittar, frågar, vrider och vänder sig. Jag sitter stilla, stirrandes, tyst.

Varje vecka satt vi där, ingenting hände. Jag hade försökt berätta vad som hänt, om mitt liv, men bara i kod-ord och inlindat. Ingenting de tyckte var särskilt hjälpande, varken för dem eller mig.

Visst kände jag att det gav mig något litet, att prata lite grann, då och då. Men det kändes mer som att det började bubbla inom mig, som ett monster väcktes till liv. Jag var rädd för vad den känslan var. Vad skulle hända om jag släppte ut det?

Allt känns som ett jävla skämt, patetiskt, ovärt
svart
Allt vänder på en millisekund

uppochned
Blind av smärta
Lam av saknad
Döv av kontrollen
Stum av hat

Jag är slagen, tom, sviken
Ett hål igenom bröstkorgen
Lämnad, rakad, naken
Ratad, Hatad

Mitt humör var så instabilt att jag knappt orkade med skolan. Men jag hade bestämt att jag skulle söka hjälp, jag ville ha en diagnos. Jag hade pratat med skolans kurator i några veckor och berättat för henne om att jag behövde mer hjälp. Hon skulle hjälpa mig att få kontakt med BUP. Jag var skeptiskt men visste att jag var tvungen att få en ändring.

 

Det tog lång tid att få en tid hos BUP, vilket gjorde mig så arg, jag behövde ju hjälp nu! Jag ville må bättre på en gång, inte behöva vänta.

 

Det tog ungefär fyra månader innan min mamma, pappa och jag kallades in till möte till avdelningen.

 

*****

Jag möttes av ett väntrum fyllt med leksaker, klossar och barnböcker. Jag var 17 år, jag var arg. Jag kände mig förnedrad där jag satt i en röd fåtölj och bläddrade i kamrat-posten med min mamma och pappa brevid mig.

 

*****

Vi blev inkallade till ett samtalsrum och blev introducerade för det "team" som skulle hjälpa mig; en läkare, en psykolog och två kuratorer. På ett sätt kände jag mig omhändertagen, men tänke för mig själv att detta kändes överdrivet.

 

De delade på mig och mina föräldrar för att få höra mina mål, jag sade fort att jag vill göra detta själv och att jag ville ha en diagnos. Jag sade att jag inte ville ha med mamma och pappa i samtalen, de fick absolut aldrig veta vad vi pratade om under samtalen och aldrig bli inblandade. Det jag kommer att berätta ska aldrig behöva komma fram! 

 

De lade snabbt till att, på grund av att jag fortfarande är under arton, så kommer mina föräldrar att vara inblandade och att behandlingen siktar in sig på familjen.

 

Suck

 

Men allt jag kommer att säga under samtalen får ni inte under några omständigheter berätta för mina föräldrar.

 

De nickade

Jag hade börjat förstå att det som hänt med morfar måste ha påverkat mig mer än jag trott, därför såg jag till att få hjälp. Jag ville inte må såhär, sabba alla mina förhållanden, aldrig vara trygg, aldrig lita på någon eller kunna hålla mitt humör i styr.

 

 

Jag visste att min pappa var manodepressiv, (läs gärna om sjukdomen med hjälp av länken, längst ner).

 

Jag minns hur jag vaknade upp av arga röster i köket, många morgnar bestod av att lyssna på deras bråk då pappa glömt att ta hans medicin, hans tålamod och humör gick inte att förutspå, förutom att det var kort och våldsamt exploderande. Jag ville knappt vara hemma de helger jag kunde, jag orkade inte vara medlare, psykolog och dotter. Det kändes många gånger som att jag blev lite klämd, men på något sätt hamnade lite mer på mammas sida, då hon hade mer behov av att prata av sig. 

 

På något sätt gled jag ifrån pappa lite grann, även om de bodde i samma hus. Jag tror att jag hade börjar glida ifrån honom lite innan, då jag trodde att om morfar kunde göra mig så illa, så kunde lika väl min egen far göra detta. Öven om han aldrig gjort mig något ont.

 

Men jag kände mig rätt sviken då han inte tog sina tabletter, då han borde förstå hur ont han gör vår familj då han blir manisk. Vår familj splittrades varje gång han glömt tabletterna, då vi inte kunde prata med varandra och vi andra drog oss tillbaka för att vänta på att han blev lugn. 

 

Jag minns att på senare år, då det hände att han tappade humöret, så tjafsade jag tillbaka, ville inte ta skit eller låta honom bestämma bara för att han var manisk. Detta gjorde att vi många gånger, de stunder jag var hemma, bråkade.

 

Min storebror bodde hemma under den tiden som var värst, jag minns att han ringde och sa att han var trött. Det var vi nog allihopa.

 

Jag minns det största bråket mamma och pappa hade sins emellan, jag minns hur jag bad mamma skilja sig. Jag orkade inte längre, kan de inte bara sluta?

 

Även om denna period bara var under någon månad per år, blev varje års period värre och värre. Den värsta och sista som jag beskriver, varare i nästan ett år, bara för att han glömt medicinen i en vecka.

 

Han blev skickad till läkare och de såg att han fått fel behandling, i 10 år! Han skulle ta 6 tabletter om dagen, men bara gått på tre. 

 

Inte konstigt att min mamma gick i väggen och blev utbränd, kom inte tillbaka till jobb eller hittade ork under många år, bara höll inne alla sina känslor.

 

Men då han började ta sin normala dos, lugnade pappa snabbt ner sig, blev realistisk och gick att prata med.

 

Mina föräldrar hade då 10 år att ta igen för att laga allt, det blev en lång kamp för dem. Men de kämpar och det är jag glad för!

 

Mina föräldrar är en av de viktigaste delarna i mitt liv. Stöd och kärlek, det representerar dom för mig. Det är jag stolt över. Jag älskar min mamma och pappa.

 

 

 

 

 

 

Det känns lite som att vissa inlägg blir lite luddiga och inte lika bra beskrivna. Det gör mig lite ledsen då jag verkligen vill skriva bra och få er att förstå.

 

Men jag tror att det är svårt för mig att beskriva och försklara vissa kapitel i mitt liv, då jag inte var närvarande och tiden flög fram. Jag minns ofta inte allt, då jag många gånger försökte att bara stänga av, att inte känna någonting.

 

Många gånger var jag inte mig själv, jag var utanför min kropp, såg mig själv utifrån. Därför blir det många gånger lite luddigt och jag förstår om det känns osammanhängande och konstigt,

 

Allt kommer att flyta samman, bli mer förståerligt. Så hoppas ni, underbara läsare, hänger med!

Jag fortsatte i mitt spår i två år till innan jag började förstå att jag hade tappat greppet, att det inte skulle gå. Jag började undra varför jag mådde så dåligt, varför jag plågade min kropp, plågade mig själv. Jag kommer ihåg psykologens fråga på BFC;

 

 

Jag hade i sju år försökt glömma, förlåta och förstå det som hände med morfar. Men försökt förtränga, men jag förstod att det som hänt måste ha haft större inverkan än jag trott. Jag bestämde mig, jag andra året i gymnasiet, jag ville ha hjälp och för första gången erkänna vad som hänt.

 

Det blev en långsam, smärtsam och snårig väg att vandra, för att försöka nå friheten. Jag ville ha svar

 

 

Jag tappade greppet ganska fort, min väg var kluven och jag valde fel. Jag ville ha min egen värld, där ingen kunde svika, ingen kunde förstöra. Bara jag och ingen annan.

Hur skulle jag kunna lita på någon?

Men den som förstörde mest, var jag, mig själv.

Det var första gången jag stängde av, då jag lärde mig att kunna stänga av alla min känslor, stänga av allt. Att bara sitta och stirra ut i luften och inte känna någonting, det gjorde för ont att försöka känna efter. Jag trodde jag skulle dö om jag släppte ut allt. Men jag grät inte mer, jag bet ihop och beslöt mig att gå vidare. Svalde allt och gick.

 

Jag var den glada flickan, den snygga flickan, den duktiga flickan, den vältranade och hälsosamma flickan. Alltid le, alltid skratta, svälja bitterheten och bara gå.

 

Jag älskade min träning, älskade att känna svetten rinna längs ryggen, känna ångesten släppa, känna musklerna bränna. Jag älskade, jag älskade! 

 

Jag älskade spegeln, älskade att ta ett tag om min mage, mäta med tumme och pekfinger över höfter, känna om revbenen kändes, hur höftbenen stack ut. Tänka att jag ska kämpa hårdare, träna hårdare, oftare! 

 

Jag var hälsofreaket, jag var duktig, fick beröm, jag syntes, tjejerna var avundsjuka.

 

Mina djävular skrek, min kropp skrek, mitt sinne skrek. Är det ingen som ser? Ingen som märker?

Det var en lycklig tid, då vi var förlovade, allt flöt på.

 

Men hans föräldrar kunde inte släppa att vi fhade förlovat oss. Jag såg avskyn i hans mammas ögon lysa mot mig var gång jag steg in i rummet, hon tilltalade mig inte vid namn och pratade knappt med mig.

 

Hans föräldrar började kräva att han skulle vara hemma efter skolan, han fick inte sova hos mig, även om jag bodde en minut från skolan, jag fick inte sova hos honom, vi fick bara prata i telefon mellan vissa tider och vi fick knappt träffas under helger, vi fick inte heller ha sex hemma hos dem. Jag kände mig kvävd, bad min kille att säga ifrån, men då han gjorde det så skrattade de bara och sa att jag var välkommen. Han började till slut ta deras parti.

 

Jag klarade inte av att vara hemma hos honom, ett år gick, men inte längre. 

 

Vi började glida ifrån varandra, tog en paus, blev ihop igen och så fortsatte det, ända till han ringde mig en kväll och dumpade mig, bröt hela förlovningen över telefon. Förklarade att han var för feg för att se mig i ögonen.

 

*****

Jag minns att jag satt i sängen i min lägenhet, med telefonen mot örat, min allra bästa tjejkompis frågade vad som hade hänt, jag berättade att han hade dumpat mig över telefon.

 

 - Varje kille jag älskar, lämnar mig...

 

Jag bröt ihop, jag minns att jag stängde av min kropp, alla mina känslor, slutade prata. Jag hörde min kompis ängsliga röst på andra sidan telefonen, men jag kunde inte svara, jag ville inte svara, jag orkade inte svara. Jag hörde hur hon skrek att hon tänker ringa 112, att hon tänkte skicka en amulans, lägga in mig på psyk, var rädd för att jag ska skada mig själv.

 

 

Jag var rädd för mig själv

Jag flyttade hemifrån då jag skulle börja plugga på gymnasiet. Jag fick vara inneboende i två månader innan jag fick egen lägenhet. Jag minns att mina klasskamrater var avundsjuka på mig och tyckte att det var orättvist. Men jag kommer ihåg de många gånger det var tungt att bo ensam och sköta ett helt hushåll själv.

 

Jag sa många gånger till mina vänner, att jag hade tvätt-tid, att jag var tvungen att handla, vilken mat jag skulle laga och att pengarna måste räcka till. De började förstå hur mycket ansvar det var att flytta hemifrån och vi pratade ofta om hur skönt det var att bo hemma.

 

Jag önskar många gånger att jag hade bott kvar hemma i några år till innan jag flyttade, jag hade nog fått det lite lättare då. Men det var mitt val att flytta, då den utbildningen inte fanns närmare mitt barndomshem. Mina föräldrar stöttade mig och många gånger var det underbart att ha eget.

 

*****

I mitten av höst-terminen, första året på gymnasiet, träffade jag en kille. En underbar, lång och rolig kille. Lika gammal som mig. Han hade ett leende som träffade mig rakt i hjärtat och jag var åter igen kär på nytt. 

 

Vi var upp till öronen förälskade, vi var unga, det gick fort framåt, kärleken växte och efter två månader tillsammans, förlovar vi oss.

 

Min mens kom tillbaka i oktober, vilket jag var en stor lättnad!

 

Min största dröm i livet är att få barn och bli mamma. Det är, enligt mig, min mening med livet.

Hur kunde det vara möjligt att jag var gravid? Jag hade inte haft oskyddat sex, han hade ju haft kondom där vid sjön, eller hade den gått sönder? Hur hade det kunna bli såhär?

 

Jag ringde efter min tjejkompis, som kom rusande i full fart hem till mig för att även hon, kolla in resultatet på stickan. Jag minns att hon sa;

 

- Det där är ett väldigt tydligt sträck.

 

Jag visade det även för min mamma, som fick ett mycket spänt ansiktsutryck då hon tittade ner på stickan. Men jag visste att hon hade haft ett så kallat "snedsteg" då hon var 16 år gammal och inte kunde bli arg.

 

Vi bestämde oss för att jag var tvungen att ta fler test, minst tre till sa min mamma. Men då det var lördag då jag tagit testet, fanns det inga apotek eller andra affärer i närheten som var öppna så sent på kvällen. Så vi fick helt enkelt sova på saken. 

 

Det blev inte mycket sömn den natten. Jag minns hur jag och min bästa tjejkompis gick ner till sjön, för att ta roddbåten och ro ut längst ut i mitten av sjön. Där satt vi och pratade om vad jag skulle göra. Om jag var tvungen att ta kontakt med mitt ex, vad han skulle säga, vad alla skulle säga. Skulle jag göra abort? Skulle jag behålla barnet? 

 

Då vi suttit, gungandes i den lilla ekan, på den mörka sjön, hade kvällen smygit sig på och solen försvann bakom bergen. Vi hade pratat länge, väldigt länge, och på något sätt hade jag fått en lugnande känsla av att jag skulle klara detta, Jag hade läst om aborter och visste att jag inte skulle klara av en abort. Jag skulle bli mamma och hade olustigt fått en liten fladdrande fjäril i maggropen.

 

*****

 

Det blev söndag. Mamma, min tjejkompis och jag slängde oss in i bilen, tidigt på morgonen, för att få tag på fler graviditets-test. Vi fick åka tio mil.

 

Mamma trampade på gasen på väg hemåt. Jag började gråta i bilen, då jag på morgonen bestämde att jag inte skulle kissa innan jag tog testen, jag var så nödig.

 

Väl hemma sprang jag upp till toaletten, rev sönder förpackningen och tog det första testet i handen. Detta hade jag ju gjort innan, så inga konstigheter. Då jag var klar, lade jag stickan på handfatet och tog det andra och gjorde om smma sak. Jag lade också det på handfaten och väntade. Fem minuter gick och det var dags att läsa av.

 

Båda testen var precis lika varandra och visade samma resultat. Båda visade att jag inte var gravid.

 

*****

Jag tog ytterligare ett till hos en barnmorska, jag var inte gravid. Barnmorskan berättade att testen var 99.99% säkra och att jag säkert var en av de 00.01% som fick ett felaktigt.

 

På något vis kände jag mig lite ledsen, men fruktansvärt lättad!