Min historia part 19
Kategori: Personligt
Mitt humör var så instabilt att jag knappt orkade med skolan. Men jag hade bestämt att jag skulle söka hjälp, jag ville ha en diagnos. Jag hade pratat med skolans kurator i några veckor och berättat för henne om att jag behövde mer hjälp. Hon skulle hjälpa mig att få kontakt med BUP. Jag var skeptiskt men visste att jag var tvungen att få en ändring.
Det tog lång tid att få en tid hos BUP, vilket gjorde mig så arg, jag behövde ju hjälp nu! Jag ville må bättre på en gång, inte behöva vänta.
Det tog ungefär fyra månader innan min mamma, pappa och jag kallades in till möte till avdelningen.
*****
Jag möttes av ett väntrum fyllt med leksaker, klossar och barnböcker. Jag var 17 år, jag var arg. Jag kände mig förnedrad där jag satt i en röd fåtölj och bläddrade i kamrat-posten med min mamma och pappa brevid mig.
*****
Vi blev inkallade till ett samtalsrum och blev introducerade för det "team" som skulle hjälpa mig; en läkare, en psykolog och två kuratorer. På ett sätt kände jag mig omhändertagen, men tänke för mig själv att detta kändes överdrivet.
De delade på mig och mina föräldrar för att få höra mina mål, jag sade fort att jag vill göra detta själv och att jag ville ha en diagnos. Jag sade att jag inte ville ha med mamma och pappa i samtalen, de fick absolut aldrig veta vad vi pratade om under samtalen och aldrig bli inblandade. Det jag kommer att berätta ska aldrig behöva komma fram!
De lade snabbt till att, på grund av att jag fortfarande är under arton, så kommer mina föräldrar att vara inblandade och att behandlingen siktar in sig på familjen.
Suck
Men allt jag kommer att säga under samtalen får ni inte under några omständigheter berätta för mina föräldrar.
De nickade
