nenzys.blogg.se

Jag hade börjat förstå att det som hänt med morfar måste ha påverkat mig mer än jag trott, därför såg jag till att få hjälp. Jag ville inte må såhär, sabba alla mina förhållanden, aldrig vara trygg, aldrig lita på någon eller kunna hålla mitt humör i styr.

 

 

Jag visste att min pappa var manodepressiv, (läs gärna om sjukdomen med hjälp av länken, längst ner).

 

Jag minns hur jag vaknade upp av arga röster i köket, många morgnar bestod av att lyssna på deras bråk då pappa glömt att ta hans medicin, hans tålamod och humör gick inte att förutspå, förutom att det var kort och våldsamt exploderande. Jag ville knappt vara hemma de helger jag kunde, jag orkade inte vara medlare, psykolog och dotter. Det kändes många gånger som att jag blev lite klämd, men på något sätt hamnade lite mer på mammas sida, då hon hade mer behov av att prata av sig. 

 

På något sätt gled jag ifrån pappa lite grann, även om de bodde i samma hus. Jag tror att jag hade börjar glida ifrån honom lite innan, då jag trodde att om morfar kunde göra mig så illa, så kunde lika väl min egen far göra detta. Öven om han aldrig gjort mig något ont.

 

Men jag kände mig rätt sviken då han inte tog sina tabletter, då han borde förstå hur ont han gör vår familj då han blir manisk. Vår familj splittrades varje gång han glömt tabletterna, då vi inte kunde prata med varandra och vi andra drog oss tillbaka för att vänta på att han blev lugn. 

 

Jag minns att på senare år, då det hände att han tappade humöret, så tjafsade jag tillbaka, ville inte ta skit eller låta honom bestämma bara för att han var manisk. Detta gjorde att vi många gånger, de stunder jag var hemma, bråkade.

 

Min storebror bodde hemma under den tiden som var värst, jag minns att han ringde och sa att han var trött. Det var vi nog allihopa.

 

Jag minns det största bråket mamma och pappa hade sins emellan, jag minns hur jag bad mamma skilja sig. Jag orkade inte längre, kan de inte bara sluta?

 

Även om denna period bara var under någon månad per år, blev varje års period värre och värre. Den värsta och sista som jag beskriver, varare i nästan ett år, bara för att han glömt medicinen i en vecka.

 

Han blev skickad till läkare och de såg att han fått fel behandling, i 10 år! Han skulle ta 6 tabletter om dagen, men bara gått på tre. 

 

Inte konstigt att min mamma gick i väggen och blev utbränd, kom inte tillbaka till jobb eller hittade ork under många år, bara höll inne alla sina känslor.

 

Men då han började ta sin normala dos, lugnade pappa snabbt ner sig, blev realistisk och gick att prata med.

 

Mina föräldrar hade då 10 år att ta igen för att laga allt, det blev en lång kamp för dem. Men de kämpar och det är jag glad för!

 

Mina föräldrar är en av de viktigaste delarna i mitt liv. Stöd och kärlek, det representerar dom för mig. Det är jag stolt över. Jag älskar min mamma och pappa.