nenzys.blogg.se

Behandlingen och samtalen hos psykologen skulle snart lida mot sitt slut. Och jag visste vad det betydde; berätta öppet inför mamma och pappa vad som hände den eftermiddagen med morfar i den bruna skinnsoffan och vad han gjorde när jag låg på golvet i vardagsrummet.

Detta var samtalet jag hade fasat över i ett år. Jag trodde helt ärligt att jag skulle bli utslängd och hatad. Jag trodde att de skulle förakta mig så pass att de inte längre ville ha mig som dotter.

Hur skulle jag kunna berätta i detalj för min mamma, vad hennes pappa gjort mot mig?

Hur skulle jag kunna förklara för pappa vad som hänt hans dotter för 8 år sedan? Hur skulle jag kunna förklara för honom varför han inte fick veta något?

Jag ville inte gå på samtalet och jag var så nära på att springa där ifrån då psykologen tog in mamma och pappa medan jag själv fick sitta i väntrummet. Vetandes att hon berättar det jag själv skulle vara tvungen att berätta öga mot öga alldeles strax.

Men sen slog det mig en tanke, skulle jag låta honom vinna? Skulle jag låta den man som gjort mig så illa, lyckas förstöra mitt liv? Något jag kämpat emot i så många år, något jag suttit hos psykolog och plågats av, blivit instängd på psyket av, valt fel killar. JA, hela mitt liv!

Nej, jag visste att jag hade kämpat och plågat mig för att vinna och våga!