nenzys.blogg.se

Natten på psykavdelningen var skrämmande och kvävande. Jag ville bara hem.

 

Min överläkare bad mig att stanna över helgen, så jag verkligen fick ha det lugnt omkring mig. Jag vägrade, jag ville hem!

 

Min mamma kom och hämtade mig, fick prata med läkaren om att jag inte fick vara ensam längre stunder, åka någonstans och ha uppsikt. Läkaren var mycket bestämd men underströk alltid att detta var för min skull. Jag kände mig lite tryggare när jag visste att jag alltid hade en plats här om jag behövde komma bort och att jag alltid kan få stöd.

 

Jag fick åka hem. Jag lade mig i mammas och pappas soffa. Jag kände bara att här vill jag sitta tills jag mår bättre.

 

Soffan blev mitt hem i två veckor. Jag bara satt. Mamma fick ta alla telefonsamtal med skolan och praktik, jag hade min telefon avstängd. Jag orkade inte prata med någon. Dessutom var den enda som hörde av sig min allra bästa killkompis. Ingen pojkvän hade hört av sig på tre dagar. Jag orkade inte bry mig, ville bara sitta.

 

Jag såg inget ljus i tunneln, varför kan inte allt bara vända. 

 

Jag brydde mig inte, mitt liv var inte värt att leva