nenzys.blogg.se

Klockan tickade iväg på psyk-akuten, jag försökte bara att stänga av alla känslor. Men jag kunde inte låta bli att få ett sting i hjärtat av skam då jag såg hur min pappa tyckte att hela besöket var mycket obehagligt.

 

Vid tolv på natten, efter alla undersökningar, fick jag mitt rum. Jag började då att känna obehag, kände mig inte hemma, kände mig inte trygg. Men jag visste att vart än jag kom, skulle jag inte känna mig trygg.

 

Mamma och pappa åkte hem, lämnade mig ensam kvar på den lilla avdelning jag blev satt på.

 

Jag gick och la mig i den knöliga, plastiga sängen. Kände mig mer ensam. Min överläkare hade sagt att; här ska du kunna landa, inte ha någon press och bara kunna ta det lugnt. Jag kände bara obehag. 

 

 

Jag fick vak varje timma, de tittade till mig varje timma, hela natten. Ingen sömn. Bara tankar flög.