En hälsning!
Kategori:Personligt
Jag ser att ni fortfarande kikar in titt som tätt!
Jag vill bara lämna en hälsning om att jag mår bra!
Jag läser nu på högskola och dessutom så gifte jag mig i somras!
Hoppas ni har det bra!
Kram
Inlägg 19
Kategori:Personligt
Inlägg 18
Kategori:Personligt
Jag är fylld med svikenhet, ilska och sorg.
Efter att min mormor fick reda på allt som hänt med morfar så blev hon konstig. Hon ifrågasatte allt och kunde inte förstå. Efter det drog jag mig undan, jag orkade inte med en människa som inte var på min sida när någon gjort mig så illa att det förstört stora delar av mitt liv.
Mormor skickade inte annat än vardagliga meddelanden, i början svarade jag inte på dem, men till slut började jag svara tillbaka, kort men ändå ett svar. Jag träffade henne till och med och började känna att det började kännas bättre med vår relation.
Så igår skrev hon ett så elakt meddelande, men svartsjuka, mörka meningar om att jag styr och ställer med alla men att jag inte kan göra det med henne, att det är tråkigt att all kontakt bara sker på mina villkor och att jag har tid med andra men inte henne.
Det tog så hårt, det kändes som om någon slått mig med en hammare i bröstet och luften gick ur mig och jag började darra.
Första tanken var: Det är inte rättvist, hon har ingen rätt att skriva så. Att spy ur dig sånt på mig!
Jag orkar verkligen inte, jagvet inte vad jag ska göra och det känns hopplöst
Del 1
Kategori:Personligt
För er som precis kommit in på bloggen kan läsa del 1 av min historia här
I 8 år levde jag i skuggan av skammen av att veta att en man som stod mig så nära, gjort mig så orätt i min barndom. I 8 år förstod jag inte varför min mamma inte förstod eller varför hon inte tog mitt parti, jag förstod inte varför min mormor försökte tysta ner det.
Sen den dagen förstod jag inte varför jag inte kunde vara nära en man, lita på någon eller varför jag mådde så dåligt.
Jag var 10 år då det hände, då min egen morfar utsatte mig för något så fult och hemskt, som kommer följa med mig hela mitt liv. Hans egna 80 års kalas, med tårta och en liten del alkohol skulle betyda att, under en ensam stund tillsammans på soffan i vardagsrummet, att han skulle ta på min 10-åriga kropp, på ett så smutsigt sätt.
Efteråt sprang jag ut, gråtandes till min mamma och mormor som stod i köket, jag fortsatte spring upp mot övervåningen till den bäddsoffa min mamma och jag sov i. Mamma och mormor sprang efter mig och frågade vad som hade hänt. Då jag, som den lilla flicka jag var, försökte förklara något så hemskt, kom inte alla ord ut. Allt de kunde förstå var att han hade varit innanför mina kläder.
Mormor ställer frågan om jag inte kunde ha känt fel och om han inte gjort det av misstag. Direkt då började jag tvivla på det uppenbara, absolut förbjudna som faktiskt hänt. Mormor lade också snabbt till att vi inte ska berätta för någon om vad som hänt.
Då mormor hör att morfar börjar röra på sig på nedervåningen, skyndar hon sig snabbt ner för att se hans reaktion på det som hänt. Då morfar ser mormors upprörda ansikte frågan han vad som hänt. Då hon säger att det inte är något, fortsätter han med att säga att han måste ha svimmat av inne i soffan, han säger att han inte kommer ihåg någonting.
Mormor går upp till oss igen, morfar stannar där nere. Mormor berättar vad morfar har sagt om att han inte minns någon, och hon lägger snabbt till att vi absolut inte får berätta något för morfar om vad som har hänt. Han skulle bli så fruktansvärt ledsen då.
Efter detta börjar en teater om att försöka leva normalt, att låtsas älska min morfar för det han gjorde mot mig och se till att ingen får veta något. Direkt började förträngandet av det som förstörde hela mitt liv.
Sen den dagen förstod jag inte varför jag inte kunde vara nära en man, lita på någon eller varför jag mådde så dåligt.
Jag var 10 år då det hände, då min egen morfar utsatte mig för något så fult och hemskt, som kommer följa med mig hela mitt liv. Hans egna 80 års kalas, med tårta och en liten del alkohol skulle betyda att, under en ensam stund tillsammans på soffan i vardagsrummet, att han skulle ta på min 10-åriga kropp, på ett så smutsigt sätt.
Efteråt sprang jag ut, gråtandes till min mamma och mormor som stod i köket, jag fortsatte spring upp mot övervåningen till den bäddsoffa min mamma och jag sov i. Mamma och mormor sprang efter mig och frågade vad som hade hänt. Då jag, som den lilla flicka jag var, försökte förklara något så hemskt, kom inte alla ord ut. Allt de kunde förstå var att han hade varit innanför mina kläder.
Mormor ställer frågan om jag inte kunde ha känt fel och om han inte gjort det av misstag. Direkt då började jag tvivla på det uppenbara, absolut förbjudna som faktiskt hänt. Mormor lade också snabbt till att vi inte ska berätta för någon om vad som hänt.
Då mormor hör att morfar börjar röra på sig på nedervåningen, skyndar hon sig snabbt ner för att se hans reaktion på det som hänt. Då morfar ser mormors upprörda ansikte frågan han vad som hänt. Då hon säger att det inte är något, fortsätter han med att säga att han måste ha svimmat av inne i soffan, han säger att han inte kommer ihåg någonting.
Mormor går upp till oss igen, morfar stannar där nere. Mormor berättar vad morfar har sagt om att han inte minns någon, och hon lägger snabbt till att vi absolut inte får berätta något för morfar om vad som har hänt. Han skulle bli så fruktansvärt ledsen då.
Efter detta börjar en teater om att försöka leva normalt, att låtsas älska min morfar för det han gjorde mot mig och se till att ingen får veta något. Direkt började förträngandet av det som förstörde hela mitt liv.
Det var länge sen
Kategori:Personligt
ÅH! Jag saknar den här bloggen ibland att få vara mitt gamla dystra anonyma jag där jag kunde skriva exakt som jag kände.
Det har hänt jätte mycket i mitt liv, för er som inte läser den anra bloggen kan jag uppdatera:
- jag ska gifta mig! (helt sjukt)
- jag mår upp och ned, som vanligt, ångesten lever kvar
Jag funderar på att ta upp den här bloggen igen för att kunna skriva ut exakt hur jag känner om vissa saker.
Goddag tant Röd
Kategori:Personligt
Nu har jag lingonvecka så det står härliga till! Åh fy fan va jag mår pyton! Har inte varit såhär mens-sjuk någonsin!! Tror snart att magen spricker, det gör ont!
Men jag är glad att tant röd äntligen hälsade på!
Inga tecken
Kategori:Personligt
Nepp! Ingen mens... Har dock gjort ett gravtest till idag och det var negativt, så ska försöka slappna av och se det som att kroppen sagt ifrån att det kanske varit lite för stressigt eller så.
Men det är svårt att hålla humör och tålamod, när man inte vet vad som är problemet.
Kommer den inte imorgon så ringer jag vårdcentralen på måndag.
Vad kan detta vara?
Kategori:Personligt
Nu är min mens 7 dagar sen... Den har aldrig varit sen! Har kopparspiral sen 3 år tillbaka, så vad är detta nu då?
Stress kanske? Jag vet att jag har varit säkert 100ggr mer stressad innan i mitt liv och då har den kommit ändå.
Ändrat kosten? Nä, inte vad jag tänkt på.
Jag tog ett grav-test när mensen var sen 5 dagar, det var negativt..
Så vad kan detta vara?
Har allt en mening?
Kategori:Personligt
Just nu pendlar humöret. Kanske hormoner, PMS eller på grund av nytt jobb. Men jag tror det har med att min sambo ligger ute i jobb. I stort sett varje vecka.
Jag bestämde direkt efter jag gjorde slut med mitt ex, att aldrig mer ha ett långdistansförhållande! Aldrig mer!
Det är ingenting som passar mig, jag vantrivs att ha kontakt endast genom telefon, Facebook m.m. Jag är ingen människa som trivs att vara ensam, jag är ett sant flockdjur!
Jag avundats de människor som älskar att vara med sig själva och trivs ensamma och vill ha egentid. Jag tänkte att det är nog något jag kan träna på! Typ separationsångest, som en hund! Något jag kan vänja mig av! Men nu efter 6 veckor, med en pojkvän som endast är hemma på helgerna så börjar mitt tålamod tryta! Det känns inte ett dugg bättre! Även om jag klarar mitt liv galant; arbetslös och gå hemma ensam till att gå första dagen på ett nytt jobb! Ingen hemma att berätta för och krypa upp i famnen hos när det känns främmande eller jobbigt.
Varför ska jag sitta i soffan varje kväll och VANTRIVAS i mitt egen hem?! Varför ska jag ha ångest varje kväll för att lägga mig i en tom säng?! Varför värker mitt hjärta av längtan så att jag ibland får svårt att andas?! Jag står knappt ut!
Vi bor ihop fast vi har långdistans, pga hans jobb. Pga att de har dåligt med jobb på hemmafront.
Vi hade i över 13 månader inte varit ifrån varandra EN enda natt! På 13 månader! Och så !BAM! Han ligger ute varje vecka i 6 veckor!
Jag får sköta hemmet själv, hunden, katten, maten, ja, allt! Och jag HATAR det!!
Det får mig till och med att undra och vackla; hur länge står jag ut!?
Visst får jag höra att egentid är underbart, det är fantastiskt att öva sin självständighet och blablabla!
Men nä! JAG hatar det, det är ingenting för mig! Och här sitter jag ensam en kväll till i den tomma sängen och undrar hur jävla länge ska detta pågå?
Va fan ska jag göra?
Jag har kommit på varför
Kategori:Personligt
Jag låg här min ensamhet och kunde inte sova. Tankarna rusade och ångesten varvades med lyckorus.
Så kom jag på varför jag inte längre har lust att skriva på denna blogg.
Den hade liksom blivit lite för mörk för mig. Var gång jag gick in på bloggen fick jag en knytnäve i ansiktet med budskapet om att aldrig glömma mitt förflutna, det mörka. Det var som att ett svart regnmoln hängdes över mitt huvud och ångesten kom som ett brev på posten.
Jag fick prestationsångest över att känna att nu måste jag skriva ett djupt, mörkt inlägg om min barndom så läsarna blir rörda och inte lämnar min blogg. För jag förstod att det var lockande att läsa om andras mörka upplevelser!
Men jag tror faktiskt inte att jag slutade skriva för att jag blev depp, utan att jag faktiskt började känna mig för munter för min bloggs innehåll. Jag fick ett behov av att skriva som många andra bloggare; mode, mat, promenader, ja, i stort sätt vad som helst ifrån min bloggs syfte.
Som ni säkert märkte så gjorde jag tafatta försök till en vardagsblogg och jag tröttnade snabbt på mitt eget svek. Jag hade ju skapat bloggen som en djup, mörk och meningsfull blogg. Men jag började känna mig kvävd av mitt eget förflutna.
Jag ville ha en paus från det ständiga "sexuellt utnyttjad" stämplat i pannan.
Jag mår faktiskt riktigt jävla bra, även om jag inser att jag har långt kvar till ett "normalt" mående. Men vem fan vet vad "normalt" är?!
Jag har mina ångest-attacker, jag lider av posttraumatisk stress och har ibland svårt att motivera mig. Jag gråter och hatar mitt liv ibland. Men vem gör inte det?
Varför måste jag hela tiden se mig som offer? När jag faktiskt insett att jag kommit lång bit på vägen i livet. Varför stoppa mig genom att se bakåt?
Jag tror att mitt behov av att spy ur mig mina upplevelser minskade så sakteliga under tiden jag skrev ut allt på denna blogg. Och till slut tog det stopp. Även om jag inte berättar klart, även om jag glömt berätta vissa bitar och inte hunnit fram till mitt liv idag!
Men jag vill säga att jag skulle vilja starta en annan blogg, en muntrare blogg, varvad med inlägg från min barndom och glada inlägg från mitt liv idag. Med min riktiga identitet! Men det blir nog bara en idé utan handling. Kanske...
Kanske jag skickar in ett inlägg då och då här i bloggen. Jo, det ska jag nog göra!
Tack för att ni är underbara och stödjer kampen mot ett öppnare samhälle för sexuellt utnyttjade
Dagbok
Kategori:Personligt
Jag orkar inte riktigt med, jag hinner inte riktigt med.
Jag tar avstånd från allt som känns jobbigt just nu, för jag orkar inte lägga ner energi på att bearbeta.
Uppdatering
Kategori:Personligt
Hej! Jag lever, men det är tungt. Imorgon är sista dagen på jobbet, som jag kämpat för i 9 månader. Blir alltså arbetslös. Det känns tungt.
Annars är det mycket tankar som virvlar runt i mitt huvud. Vad vill jag göra med livet? Jobba eller plugga?
Jag har sökt till högskolan till hösten, men är osäker. Tre år till i skolbänken är lång tid. Framför allt om man inte är hundra.
De flesta tankarna går ändå till mormor. Jag är så arg och besviken på henne, det ger mig ångest. Hon har fått dåliga nyheter om att hon har en hjärntumör, men jag kan liksom inte ta till mig det. Jag är så arg och besviken på henne att hon inte kan stötta mig, eller min mamma. Mormor tar liksom morfars parti, visst förstår jag henne till viss del. Men jag är ledsen, arg och besviken...
Men med A är det toppen, han är verkligen min klippa. Dock har han legat ute med jobbet i tre veckor. Har varit extra jobbigt.
Är så trött att jag glömmer bort att tugga maten om jag börjar tänka på nåt annat!
Jag kommer inte blogga så mycket. Men slänger in ett inlägg då o då, när jag orkar.
Släng gärna in en kommentar om hur ni mår!
Kram N
Dagbok
Kategori:Personligt
Nu har jag tagit mig i kragen och känner mig bättre.
Igår var A och jag och åt tre rätters på hotellet. Det var verkligen mysigt och jag kände att det var precis det jag behövde!
Jag har sökt annat jobb nu och livet känns lite ljusare. Känner mig inte helt värdelös utan faktiskt helt okej!
Vad gjorde ni på alla hjärtans dag?
