nenzys.blogg.se

Då jag påbörjat att skriva min historia i dokumentform, för att till slut ge ut en bok. Får ni ett smakprov:

 

Förord

Vi alla har minnen, starka eller svaga. Vi har ett undermedvetande som ibland inte lämnar oss ifred, även om man inte alltid kommer ihåg vad som har hänt.

Efter åtta år i skam och tystnad förstod jag att det som hände i min barndom hade påverkat mig mer än jag någonsin kunnat ana. Jag förstod att alla mina val, alla utlopp för mina känslor, allt påverkades av vad han hade gjort mot mig. Jag hade trott i så många år att jag var sjuk, var tvungen att få en diagnos, få en förklaring. Förklaringen jag egentligen hade framför näsan.

Det jag hade försökt att glömma, förlåta och förtränga, skulle nu bli något som jag var tvungen att prata om, uppleva igen och försöka förstå. Det blev en kamp där mina upplevelser för åtta år sedan blev verklighet, något jag så innerligt inte trott varit så allvarligt. Jag kände min ofta som en offer, tyckte synd om mig själv att det hade hänt just mig. Jag kände mig ibland stämplad; sexuellt utnyttjad, av min egen morfar.  Jag var psykiskt sjuk, jag skulle aldrig bli normal. Det som hände har hänt mig och jag var tvungen att förstå att detta skulle följa mig för resten av mitt liv.

Det var mitt liv, en olycksfågel, psykiskt sjuk, sexuellt utnyttjad, sviken, onormal. Det var kampen om mitt liv, att tillåta mig känna utan att ha tron om att jag ska dö. Jag fick kämpa mot känslan av att jag inte var något värd, att jag inte förtjänade bättre.

Jag började skriva en blogg, fick stöd, förstod att jag inte var ensam.

 

Nenzy – Mitt liv som sexuellt utnyttjad.

Här är mitt liv, min historia, som aldrig kommer att ta slut.

Klockan tickade iväg på psyk-akuten, jag försökte bara att stänga av alla känslor. Men jag kunde inte låta bli att få ett sting i hjärtat av skam då jag såg hur min pappa tyckte att hela besöket var mycket obehagligt.

 

Vid tolv på natten, efter alla undersökningar, fick jag mitt rum. Jag började då att känna obehag, kände mig inte hemma, kände mig inte trygg. Men jag visste att vart än jag kom, skulle jag inte känna mig trygg.

 

Mamma och pappa åkte hem, lämnade mig ensam kvar på den lilla avdelning jag blev satt på.

 

Jag gick och la mig i den knöliga, plastiga sängen. Kände mig mer ensam. Min överläkare hade sagt att; här ska du kunna landa, inte ha någon press och bara kunna ta det lugnt. Jag kände bara obehag. 

 

 

Jag fick vak varje timma, de tittade till mig varje timma, hela natten. Ingen sömn. Bara tankar flög.

 

En liten paus från bloggen blev det visst. Inte alls meningen, har haft fullt upp igen!

 

 

Håll utkik! 

 

Hoppas att ni mår bra!

 

Kram Nenzy

Klockan åtta på kvällen var vi inne på psykakuten. Mamma, pappa och jag.

 

Jag var ett skal. Struntade fullkomligt i allt.

 

De kala salarna, de vita väggarna, de bleka människorna, allvarligheten.

 

Vi fick gå igenom en kontroll, ta av oss ytterkläder, lägga ifrån oss väskor, låsa in värdesaker och bli avplockade på saker jag kunde skada mig med.

 

Mina tankar flög;

 

Jag nådde botten, allt var svart.

 

Mina tankar gick endast mellan livet och döden. 

 

 

 

 

Jag kan lika gärna sluta andas.

 

Jag var rädd för mig själv, rädd för vad jag själv skulle kunna göra mot mig.

Döden var tilltalande.

Jag skrek efter kärlek, ropade på hjälp. Att någon skulle se mig.

Dra mig upp!

 

Jag gick till skolans kurator, bad om hjälp. Tittade på mina sargade armar. Hon ringde BUP, sade att det var akut. De samlades kring mig. En och en tittade på mig, försökte prata mig mig.

 

Jag blev skickad till psykakuten, tänkte; nu kommer räddningen

Jag bryr mig faktiskt inte, klart jag blir upprörd, då jag vet att det är så många människor som är i samma sits som jag var. Därför tycker jag att det är respektlöst. Men jag kan förstå, alla människor kan inte förstå och ser bara exakt den text jag skrivit och inte de känslor jag försöker förmedla.

 

Men med tanke på att jag fått så otroligt många, fina kommentarer, så tolkar jag ändå det som att människor vill höra om min historia?

 

Vad tycker ni om denna kommentar?

Jag kunde inte sätta min fot på praktikplatsen. Den gång jag försökte, skakade mina knän som asplöv, jag hade svårt att andas, såg bara min vän hängandes, livlös i ett rep om halsen.

 

Bilderna rullade innanför mina ögonlock då jag blundade, föreställde mig hans döda ögon. Tog ett djupt andetag, försökte vara realistisk, skärp dig! 

 

Det gick inte, jag var tvungen att komma ut!

 

Jag bröt ihop framför en kollega. Blev hemskickad. Kom aldrig mer tillbaka 

 

 

 

 

 

Jag kunde inte sova inatt, mitt huvud var fullt med tankar. Jag skrev flera kapitel i mitt huvud, synd att jag inte gick upp för att skriva ner allt. Men jag påbörjade att skriva lite grann av det jag hade i huvudet i dokument. För kanske framtida bokutgivning. 

 

jag sprängs av meningar och ord, fingrarna går rappt över tangenterna. Det känns skönt när det går lätt att skriva, när jag har distans till mina händelser. 

 

Det är därför det går segt att skriva om mina hisorier på bloggen just nu, det var inte så länge sen det jag senast skriver om hände. Bara två år sedan. Så förlåt mig för dålig uppdatering. Men jag formulerar hela tiden i mitt huvud vad jag ska skriva, det ska bara komma ut.

 

Jag tackar för stöd och hopp om att jag någon gång ska bli klar med en framtida bok! En stor dröm i mitt liv.

Jag blir alltid lite nedstämd på hösten, när mörkret kommer och man känner sig extra trött. Dessutom är jag en människa som är så morgontrött så att det ibland är förödande.

Jag har tyvärr inte hunnit skriva så mycket inlägg då det har hänt massor i mitt liv denna vecka.

Har haft mycket ångest över att ha känslan av att vara depp, då jag är rädd för att jag ska bli riktigt deprimerad som jag varit så många gånger innan. Jag vet att jag inte hade det alls lika jobbigt förra hösten än för några år sen, så jag vet att det egentligen inte är något farligt.

Jag tror många känner sig lite depp på höstkanten. Det är inte lätt att stämma om sig och att försöka glömma sommaren.

 

Jag påbörjade min praktik på psykavdelning i 6 veckor. Något som jag såg fram emot, något jag kämpat för och längtat efter. Då psykiatri var ett stort intresse, ett framtida yrke jag kunde tänka mig.

 

Jag fick beröm, var duktig med patienter, skötte mina tider och jag tyckte att det var otroligt intressant.

 

**

 

**

Jag älskade att vara på psykavdelningen, jobba med händerna på ryggen, personalen var imponerad att jag klarade av de allra tyngsta patienterna och att jag kunde hålla mig så lugn. 

 

**

**

Vi satt på kontoret inne på psykavdelningen, ett härligt sorl av glada röster spred sig i rummet. Personalen var så snäll, jag trivdes! Vi pratade om allt mellan himmel och jord, kom in på djupare ämnen. En kollega började prata om självmord och att en kille, i den skola jag gick i, lika gammal som mig, hängt sig.

 

 

Jag frågade om namnet

 

Min värld rasade

 

Bilder framför mina ögon.

 

 

 

 

Han vägrade ta tabletter, han var agressiv, han var arg men också så snäll och kärleksfull.

 

Jag ville så gärna hjälpa, ville så gärna vara hans stöd, hans räddare. Att jag skulle kunna rädda honom.

 

Att kärleken skulle göra honom frisk. 

 

Då han hotade med att ta livet av sig, jag stod fast.

 

Även vid första slaget över min kind kom, bet jag ihop, ville så gärna att han skulle älska mig, se att jag stod ut.

 

 

Grävde min egen grav

Att kämpa, hålla uppe modet och hålla ut. Det är det svåraste att gå igenom, vad än det är man kämpar mot.

 

Jag kände så ofta hur jag bara ville ge upp, inte orka längre, släppa ut mina monster och låta dem förgöra mig. Jag var så ofta trött. Vissa morgnar orkade jag mig inte upp ur sängen. 

 

 

Men jag kämpade, jag slogs för mitt liv. 

 

Även om jag många gånger förlorade strider, var mitt mål alltid att vinna. Att nå friheten. Så nära, men ändå så långt bort. Att kunna smaka på den, känna lukten av den, att nästan kunna ta på den.

 

Under tiden mellan samtalen och skolan försökte jag träffa min storebror och försöka komma tillbaka på banan. Jag träffade då en av min brors vänner.

 

Han var tre år äldre än mig, jag gick andra året på gymnasiet. Han var lång, vältränad, piercad över allt och otroligt självsäker. Framåt och driven. Han var upp till öronen förälskad i mig och jag fick rosor, brev och uppvaktning i högsta grad.

 

Ändå var det något som sa mig att inte allt stod rätt till.

 

Jag kände mig smickrad. Han tog mig med storm. Förhållandet utvecklades snabbt, han pratade om bröllop redan första veckan ihop, han ville ha sex hela tiden men jag följde med. Kände mig fortfarande otroligt uppvaktad, med frukost på sängen, fina ord och att han kunde vara så kär i mig!

 

Han bodde 30 mil bort, men jag försökte åka dit minst en helg i månaden.

 

*****

En helg, då jag ställde ner mina väskor i hallen såg jag att hela hans lägenhet var annorlunda. Han hade börjat måla om i hallen, rivit ner tapeter, målat alla lister svarta. Det låg disk över hela köket, smutsiga kläder över vardagsrummet och det luktade så fruktansvärt illa.

 

Jag hittade honom i hans säng, nerbäddad under täcket, håret åt alla håll. Han såg nerstämd ut.

 

Jag hade inte hört av honom på tre dagar, därför hade jag bestämt mig att åka ner, det hade ju varit så bra dagarna innan. Han såg besvärad ut.

 

Jag frågade vad som hade hänt, hur han mådde. Han vände sig mot väggen, tittade inte på mig. Han viskade något. Jag lutade mig framåt för att höra hans ord;

 

Jag är manodepressiv. Han grät

 

Jag grät

Jag vill bara tacka alla er underbara läsare för att ni har gett min så otroligt starkt stöd! Jag blir tårögd av så fina kommentarer och jag blir varm i hjärtat då ni skriver att jag hjälper er genom att skriva.

 

Mitt mål är inte att få så många läsare som möjligt, även om det är kul att allt fler läser bloggen.

 

Mitt mål är att de människor i liknande situtationer ska kunna känna stöd och kunna börja erkänna för sig själva vad de har gått igenom och till slut börja prata om det.

 

Jag är så lycklig att få min lilla röst hörd och sprid gärna bloggen vidare, så allt fler får upp ögonen och börjar lyssna!

 

 

 

Jag satt på mina första möten på BUP, med psykologen framför mig. Hon lade benen i kors, tittade på mig efter varje fråga. Jag satt stirrandes ut genom fönstret, tyst, avstängd. Jag grät inte en tår, jag kände ingenting.

Psykologen tittar, frågar, vrider och vänder sig. Jag sitter stilla, stirrandes, tyst.

Varje vecka satt vi där, ingenting hände. Jag hade försökt berätta vad som hänt, om mitt liv, men bara i kod-ord och inlindat. Ingenting de tyckte var särskilt hjälpande, varken för dem eller mig.

Visst kände jag att det gav mig något litet, att prata lite grann, då och då. Men det kändes mer som att det började bubbla inom mig, som ett monster väcktes till liv. Jag var rädd för vad den känslan var. Vad skulle hända om jag släppte ut det?

Allt känns som ett jävla skämt, patetiskt, ovärt
svart
Allt vänder på en millisekund

uppochned
Blind av smärta
Lam av saknad
Döv av kontrollen
Stum av hat

Jag är slagen, tom, sviken
Ett hål igenom bröstkorgen
Lämnad, rakad, naken
Ratad, Hatad

Mitt humör var så instabilt att jag knappt orkade med skolan. Men jag hade bestämt att jag skulle söka hjälp, jag ville ha en diagnos. Jag hade pratat med skolans kurator i några veckor och berättat för henne om att jag behövde mer hjälp. Hon skulle hjälpa mig att få kontakt med BUP. Jag var skeptiskt men visste att jag var tvungen att få en ändring.

 

Det tog lång tid att få en tid hos BUP, vilket gjorde mig så arg, jag behövde ju hjälp nu! Jag ville må bättre på en gång, inte behöva vänta.

 

Det tog ungefär fyra månader innan min mamma, pappa och jag kallades in till möte till avdelningen.

 

*****

Jag möttes av ett väntrum fyllt med leksaker, klossar och barnböcker. Jag var 17 år, jag var arg. Jag kände mig förnedrad där jag satt i en röd fåtölj och bläddrade i kamrat-posten med min mamma och pappa brevid mig.

 

*****

Vi blev inkallade till ett samtalsrum och blev introducerade för det "team" som skulle hjälpa mig; en läkare, en psykolog och två kuratorer. På ett sätt kände jag mig omhändertagen, men tänke för mig själv att detta kändes överdrivet.

 

De delade på mig och mina föräldrar för att få höra mina mål, jag sade fort att jag vill göra detta själv och att jag ville ha en diagnos. Jag sade att jag inte ville ha med mamma och pappa i samtalen, de fick absolut aldrig veta vad vi pratade om under samtalen och aldrig bli inblandade. Det jag kommer att berätta ska aldrig behöva komma fram! 

 

De lade snabbt till att, på grund av att jag fortfarande är under arton, så kommer mina föräldrar att vara inblandade och att behandlingen siktar in sig på familjen.

 

Suck

 

Men allt jag kommer att säga under samtalen får ni inte under några omständigheter berätta för mina föräldrar.

 

De nickade

Jag hade börjat förstå att det som hänt med morfar måste ha påverkat mig mer än jag trott, därför såg jag till att få hjälp. Jag ville inte må såhär, sabba alla mina förhållanden, aldrig vara trygg, aldrig lita på någon eller kunna hålla mitt humör i styr.

 

 

Jag visste att min pappa var manodepressiv, (läs gärna om sjukdomen med hjälp av länken, längst ner).

 

Jag minns hur jag vaknade upp av arga röster i köket, många morgnar bestod av att lyssna på deras bråk då pappa glömt att ta hans medicin, hans tålamod och humör gick inte att förutspå, förutom att det var kort och våldsamt exploderande. Jag ville knappt vara hemma de helger jag kunde, jag orkade inte vara medlare, psykolog och dotter. Det kändes många gånger som att jag blev lite klämd, men på något sätt hamnade lite mer på mammas sida, då hon hade mer behov av att prata av sig. 

 

På något sätt gled jag ifrån pappa lite grann, även om de bodde i samma hus. Jag tror att jag hade börjar glida ifrån honom lite innan, då jag trodde att om morfar kunde göra mig så illa, så kunde lika väl min egen far göra detta. Öven om han aldrig gjort mig något ont.

 

Men jag kände mig rätt sviken då han inte tog sina tabletter, då han borde förstå hur ont han gör vår familj då han blir manisk. Vår familj splittrades varje gång han glömt tabletterna, då vi inte kunde prata med varandra och vi andra drog oss tillbaka för att vänta på att han blev lugn. 

 

Jag minns att på senare år, då det hände att han tappade humöret, så tjafsade jag tillbaka, ville inte ta skit eller låta honom bestämma bara för att han var manisk. Detta gjorde att vi många gånger, de stunder jag var hemma, bråkade.

 

Min storebror bodde hemma under den tiden som var värst, jag minns att han ringde och sa att han var trött. Det var vi nog allihopa.

 

Jag minns det största bråket mamma och pappa hade sins emellan, jag minns hur jag bad mamma skilja sig. Jag orkade inte längre, kan de inte bara sluta?

 

Även om denna period bara var under någon månad per år, blev varje års period värre och värre. Den värsta och sista som jag beskriver, varare i nästan ett år, bara för att han glömt medicinen i en vecka.

 

Han blev skickad till läkare och de såg att han fått fel behandling, i 10 år! Han skulle ta 6 tabletter om dagen, men bara gått på tre. 

 

Inte konstigt att min mamma gick i väggen och blev utbränd, kom inte tillbaka till jobb eller hittade ork under många år, bara höll inne alla sina känslor.

 

Men då han började ta sin normala dos, lugnade pappa snabbt ner sig, blev realistisk och gick att prata med.

 

Mina föräldrar hade då 10 år att ta igen för att laga allt, det blev en lång kamp för dem. Men de kämpar och det är jag glad för!

 

Mina föräldrar är en av de viktigaste delarna i mitt liv. Stöd och kärlek, det representerar dom för mig. Det är jag stolt över. Jag älskar min mamma och pappa.