nenzys.blogg.se

Det känns lite som att vissa inlägg blir lite luddiga och inte lika bra beskrivna. Det gör mig lite ledsen då jag verkligen vill skriva bra och få er att förstå.

 

Men jag tror att det är svårt för mig att beskriva och försklara vissa kapitel i mitt liv, då jag inte var närvarande och tiden flög fram. Jag minns ofta inte allt, då jag många gånger försökte att bara stänga av, att inte känna någonting.

 

Många gånger var jag inte mig själv, jag var utanför min kropp, såg mig själv utifrån. Därför blir det många gånger lite luddigt och jag förstår om det känns osammanhängande och konstigt,

 

Allt kommer att flyta samman, bli mer förståerligt. Så hoppas ni, underbara läsare, hänger med!

Jag fortsatte i mitt spår i två år till innan jag började förstå att jag hade tappat greppet, att det inte skulle gå. Jag började undra varför jag mådde så dåligt, varför jag plågade min kropp, plågade mig själv. Jag kommer ihåg psykologens fråga på BFC;

 

 

Jag hade i sju år försökt glömma, förlåta och förstå det som hände med morfar. Men försökt förtränga, men jag förstod att det som hänt måste ha haft större inverkan än jag trott. Jag bestämde mig, jag andra året i gymnasiet, jag ville ha hjälp och för första gången erkänna vad som hänt.

 

Det blev en långsam, smärtsam och snårig väg att vandra, för att försöka nå friheten. Jag ville ha svar

 

 

Jag tappade greppet ganska fort, min väg var kluven och jag valde fel. Jag ville ha min egen värld, där ingen kunde svika, ingen kunde förstöra. Bara jag och ingen annan.

Hur skulle jag kunna lita på någon?

Men den som förstörde mest, var jag, mig själv.

Det var första gången jag stängde av, då jag lärde mig att kunna stänga av alla min känslor, stänga av allt. Att bara sitta och stirra ut i luften och inte känna någonting, det gjorde för ont att försöka känna efter. Jag trodde jag skulle dö om jag släppte ut allt. Men jag grät inte mer, jag bet ihop och beslöt mig att gå vidare. Svalde allt och gick.

 

Jag var den glada flickan, den snygga flickan, den duktiga flickan, den vältranade och hälsosamma flickan. Alltid le, alltid skratta, svälja bitterheten och bara gå.

 

Jag älskade min träning, älskade att känna svetten rinna längs ryggen, känna ångesten släppa, känna musklerna bränna. Jag älskade, jag älskade! 

 

Jag älskade spegeln, älskade att ta ett tag om min mage, mäta med tumme och pekfinger över höfter, känna om revbenen kändes, hur höftbenen stack ut. Tänka att jag ska kämpa hårdare, träna hårdare, oftare! 

 

Jag var hälsofreaket, jag var duktig, fick beröm, jag syntes, tjejerna var avundsjuka.

 

Mina djävular skrek, min kropp skrek, mitt sinne skrek. Är det ingen som ser? Ingen som märker?

Det var en lycklig tid, då vi var förlovade, allt flöt på.

 

Men hans föräldrar kunde inte släppa att vi fhade förlovat oss. Jag såg avskyn i hans mammas ögon lysa mot mig var gång jag steg in i rummet, hon tilltalade mig inte vid namn och pratade knappt med mig.

 

Hans föräldrar började kräva att han skulle vara hemma efter skolan, han fick inte sova hos mig, även om jag bodde en minut från skolan, jag fick inte sova hos honom, vi fick bara prata i telefon mellan vissa tider och vi fick knappt träffas under helger, vi fick inte heller ha sex hemma hos dem. Jag kände mig kvävd, bad min kille att säga ifrån, men då han gjorde det så skrattade de bara och sa att jag var välkommen. Han började till slut ta deras parti.

 

Jag klarade inte av att vara hemma hos honom, ett år gick, men inte längre. 

 

Vi började glida ifrån varandra, tog en paus, blev ihop igen och så fortsatte det, ända till han ringde mig en kväll och dumpade mig, bröt hela förlovningen över telefon. Förklarade att han var för feg för att se mig i ögonen.

 

*****

Jag minns att jag satt i sängen i min lägenhet, med telefonen mot örat, min allra bästa tjejkompis frågade vad som hade hänt, jag berättade att han hade dumpat mig över telefon.

 

 - Varje kille jag älskar, lämnar mig...

 

Jag bröt ihop, jag minns att jag stängde av min kropp, alla mina känslor, slutade prata. Jag hörde min kompis ängsliga röst på andra sidan telefonen, men jag kunde inte svara, jag ville inte svara, jag orkade inte svara. Jag hörde hur hon skrek att hon tänker ringa 112, att hon tänkte skicka en amulans, lägga in mig på psyk, var rädd för att jag ska skada mig själv.

 

 

Jag var rädd för mig själv

Jag flyttade hemifrån då jag skulle börja plugga på gymnasiet. Jag fick vara inneboende i två månader innan jag fick egen lägenhet. Jag minns att mina klasskamrater var avundsjuka på mig och tyckte att det var orättvist. Men jag kommer ihåg de många gånger det var tungt att bo ensam och sköta ett helt hushåll själv.

 

Jag sa många gånger till mina vänner, att jag hade tvätt-tid, att jag var tvungen att handla, vilken mat jag skulle laga och att pengarna måste räcka till. De började förstå hur mycket ansvar det var att flytta hemifrån och vi pratade ofta om hur skönt det var att bo hemma.

 

Jag önskar många gånger att jag hade bott kvar hemma i några år till innan jag flyttade, jag hade nog fått det lite lättare då. Men det var mitt val att flytta, då den utbildningen inte fanns närmare mitt barndomshem. Mina föräldrar stöttade mig och många gånger var det underbart att ha eget.

 

*****

I mitten av höst-terminen, första året på gymnasiet, träffade jag en kille. En underbar, lång och rolig kille. Lika gammal som mig. Han hade ett leende som träffade mig rakt i hjärtat och jag var åter igen kär på nytt. 

 

Vi var upp till öronen förälskade, vi var unga, det gick fort framåt, kärleken växte och efter två månader tillsammans, förlovar vi oss.

 

Min mens kom tillbaka i oktober, vilket jag var en stor lättnad!

 

Min största dröm i livet är att få barn och bli mamma. Det är, enligt mig, min mening med livet.

Hur kunde det vara möjligt att jag var gravid? Jag hade inte haft oskyddat sex, han hade ju haft kondom där vid sjön, eller hade den gått sönder? Hur hade det kunna bli såhär?

 

Jag ringde efter min tjejkompis, som kom rusande i full fart hem till mig för att även hon, kolla in resultatet på stickan. Jag minns att hon sa;

 

- Det där är ett väldigt tydligt sträck.

 

Jag visade det även för min mamma, som fick ett mycket spänt ansiktsutryck då hon tittade ner på stickan. Men jag visste att hon hade haft ett så kallat "snedsteg" då hon var 16 år gammal och inte kunde bli arg.

 

Vi bestämde oss för att jag var tvungen att ta fler test, minst tre till sa min mamma. Men då det var lördag då jag tagit testet, fanns det inga apotek eller andra affärer i närheten som var öppna så sent på kvällen. Så vi fick helt enkelt sova på saken. 

 

Det blev inte mycket sömn den natten. Jag minns hur jag och min bästa tjejkompis gick ner till sjön, för att ta roddbåten och ro ut längst ut i mitten av sjön. Där satt vi och pratade om vad jag skulle göra. Om jag var tvungen att ta kontakt med mitt ex, vad han skulle säga, vad alla skulle säga. Skulle jag göra abort? Skulle jag behålla barnet? 

 

Då vi suttit, gungandes i den lilla ekan, på den mörka sjön, hade kvällen smygit sig på och solen försvann bakom bergen. Vi hade pratat länge, väldigt länge, och på något sätt hade jag fått en lugnande känsla av att jag skulle klara detta, Jag hade läst om aborter och visste att jag inte skulle klara av en abort. Jag skulle bli mamma och hade olustigt fått en liten fladdrande fjäril i maggropen.

 

*****

 

Det blev söndag. Mamma, min tjejkompis och jag slängde oss in i bilen, tidigt på morgonen, för att få tag på fler graviditets-test. Vi fick åka tio mil.

 

Mamma trampade på gasen på väg hemåt. Jag började gråta i bilen, då jag på morgonen bestämde att jag inte skulle kissa innan jag tog testen, jag var så nödig.

 

Väl hemma sprang jag upp till toaletten, rev sönder förpackningen och tog det första testet i handen. Detta hade jag ju gjort innan, så inga konstigheter. Då jag var klar, lade jag stickan på handfatet och tog det andra och gjorde om smma sak. Jag lade också det på handfaten och väntade. Fem minuter gick och det var dags att läsa av.

 

Båda testen var precis lika varandra och visade samma resultat. Båda visade att jag inte var gravid.

 

*****

Jag tog ytterligare ett till hos en barnmorska, jag var inte gravid. Barnmorskan berättade att testen var 99.99% säkra och att jag säkert var en av de 00.01% som fick ett felaktigt.

 

På något vis kände jag mig lite ledsen, men fruktansvärt lättad!

 

 

Jag sitter och små skrattar lite för mig själv, allt jag har skrivit låter verkligen som en bra bok, med påhittad story. Men det gör mig också, med bitter-ljuv insikt, lite omtumlad att veta att allt är min historia, mitt liv, allt är sant skrivet.  Jag upplever allt jag varit med om igen, då fingrarna går snabbt över tangentbordet.

 

Många kommenterar att jag borde bli författare, visst är det är stor dröm jag har. Att till slut hålla mitt livs historia i inbundet, äkta papper i min hand. Men läser man verkligen böcker nu förtiden?

 

Jag undrar; Skulle ni köpa min bok om den kom ut?

Jag minns hur jag satt ner på den kalla toalettsitsen, framåtlutad med armbågarna på knäna, min blick var fäst på den kala, vita test-stickan i mina händer. Två tydliga sträck uppenbarade sig framför mig.

 

Jag reste mig hastigt upp, stickan föll ner på golvet. Jag tog ett hårt grepp om handfatet. Mina knogar vitnade. Jag möttes av en skärrad blick i min spegelbild. Tusen tankar snurrade.

 

- Vad fan gör jag nu?

 

- Jag är bara 15 år gammal

 

- Är jag redo för att bli mamma?

 

 

 

 

Precis i början av sommaren hade jag slutat äta p-piller, då jag inte längre hade behov att använda dem. Det var också då jag verkligen förstod att jag inte heller mådde bra av hormonella preparat, redan då jag fick mina första p-piller, mådde jag dåligt, fick feber, blev sjuk och deprimerad. Jag bytte då till andra som kändes bättre, men de var egentligen inte heller så bra. Då jag slutade med de små, vita pillren, kände jag skillnad, jag mådde lite bättre. Styrde mitt humör lite lättare. Men jag fick inte tillbaka min mens.

 

Det sommarlovet var ett av de bästa jag haft, då jag hade bestämt mig för att jag skulle bli kvitt de djävularna i mitt huvud som sa åt mig att jag inte dög. Jag beslöt mig för att aldrig ge upp!

 

Jag hade en klippa att luta mig mot, en vän att lita på, en tjejkompis i alla väder. Vi umgicks hela den sommaren.

Hon stod brevid mig då jag fick ett omtumlande besked.

 

*****

Jag minns att jag tänkte mycket på min mens, varför den inte kom. Även om den bara hade uteblivit i tre månader. Tänk om jag hade förstört min menscykel genom mina ätstörningar, eller om p-pillren hade gjort något. Tänk om jag aldrig kunde få barn?

 

Jag bestämde mig i alla fall att försöka ta reda på orsaken

I skolan var det ingen som märkte att jag mådde så dåligt som jag gjorde, ingen märkte hur mycket jag hade gått ner. Ett år tog det innan lärarna började reagera.

 

En lärare satte sig ner med mig på en bänk i skolans korridor och förklarade att sjuksköterskan ville prata med mig inne på hennes kontor och att om jag inte orkade komma tillbaka till lektionen efteråt, fick jag gärna åka hem.

 

Väl inne hos sjuksköterskan bryter jag ihop, då hon frågar mig om hur jag mår. Jag erkänner, jag erkänner, jag är sjuk!

 

Hon frågade om min vikt, skrev ner på papper, frågade om mina skärsår, skrev ner på papper, hon frågade om mina föräldrars telefonnummer, skrev ner på papper. Hon förklarade hur det skulle gå till med behandling och att hon skulle skicka remiss till barn- och familjepsykiatriskt center och ringa mina föräldrar.

 

*****

 

Det tog en månad innan vi till slut satt inne i väntrummen inne på BFC för att få veta vad jag skulle gå igenom, både min mamma och pappa var med och de visste vad det handlade om, de hade förstått för länge sen, men inte trott att det varit så allvarligt.

 

Väntrummet kryllade av leksaker, väggarna var prydda av bamse, lille-skutt, skalman och alla andra karaktärer från barnprogram. En dockvagn med en gammal, ruffsig docka stod i ett hörn, klossar var utspridda över golvet och teckningar målade av darriga, små, osäkra barnfingrar var uppsatta för att uppfylla varje centimenter av väggarna.

 

Jag var arg, bara arg. Vad ska jag här och göra? Ett jävla dagis?! 

 

Till slut kom psykologen, en 45 årig, mycket speciellt klädd, översminkad tant. Jaha, där kom dagisfröken med glasögonen långt ner på näsan. Ilskan bara steg inom mig.

 

Hon tog i hand och satte sig, började fråga om min barndom. Allt var så bra så, jag hade haft en bra barndom, en lycklig barndom. Alla instämde, nickade på huvudet. Jag med.

 

Men en sak var säker, jag hamnade i en såkallad UNS-grupp, alltså att jag inte hade gått ner tillräckligt i vikt för anorexi, inte hetsåt tillräckligt för bulemi, inte hade utebliven mens. Jag var alltså egentligen inte tillräckligt sjuk.

 

Psykologen tog med mig in i ett annat rum, ensam. Rummer var som väntrummet. Fyllt av leksaker, på ena väggen stod det; LEKTERAPI.

 

Men det slapp jag undan som tur va!

 

Jag fick gå hos tanten en gång i månaden, vi hann med fem möten innan tanten gick på semester och jag på sommarlov. Jag hade precis börjat tycka att det gav mig något att prata om mina ätstörningar, men vi tog inte upp kontakten efter sommaren, och jag hade inte nämnt ett ord om morfar, det låg så långt bort.

 

Jag kommer ihåg sista mötet, sista frågan hon ställde, som jag aldrig fick svar på:

- Varför vill du långsamt ta livet av dig?

 

Nästan förträngt, ändå så uppenbart

Precis innan skolavslutningen i 9:an var jag med om en mopedolycka. Blev påkörd i sidan av mopeden av en bil. Jag och min kompis, som också satt på mopeden, vi klarade oss.

 

*****

 

Efter skolavslutningen dröjde det inte länge innan jag och killen i min klass gjorde slut. Vi hade bråkat ganska länge om små saker och jag började känna mig olycklig.

 

Ätstörningarna tog över allt mer och han var trött på att sitta och vänta på att jag skulle bli frisk. Mitt humör var istabilt och jag grät nästan varje dag, kunde knappt visa mig naken och kunde få panikattacker då vi hade sex.

 

 

Jag hade bestämt mig föt att vi skulle avsluta förhållandet och han gjorde slag i saken. Att veta att han också ville avluta förhållandet gjorde ondare än jag trott. Det brände ett hål i hjärtat då jag verkligen älskade honom, han var min första kärlek. Vi hade så många bra tillfällen, då vi båda var så lyckliga. Vi bestämde oss för att bara vara vänner. Men vänskapen avslutades hastigt.

 

Det hände i augusti, jag hade råkat nämna för länge sedan, på skämt, att vi vara såkallade "kk" efter vi gjort slut. Vilket jag ångrade i samma stund som vi gjorde slut.

 

Jag hade fortfarande känslor för honom.

 

Jag cyklade ofta hem till honom, för att umgås både men honom och hans familj. Vi hade bestämt att vi skulle ta en cykeltur den dagen och gjorde oss i ordning för en runda. Jag sa till honom att han fick bestämma vart vi skulle cykla och han tog ledningen.

 

Vi kom till slut fram till en sjö, med tät skog omkring oss och vi slog oss ner på bryggan för att vila. Han säger då:

 

Dum som jag var, försökte jag slingra mig genom att lägga till:

 

Ett helvete går genom mitt huvud, då jag försökte slingra mig ur, jag vill ju inte, jag är ju kär. Men om jag ställer upp kanske han tar mig tillbaka och vi blir ihop igen. Men jag kommer bara bli sårad. Fan...

 

Jag står med tårar i ögonen då han börjar klä av mig, han frågar hur jag mår, men jag slår ner blicken, han fortsätter. En tår rinner ner för min kind då han tränger in, det gör ont.

 

Jag frågade samma kväll om han ville bli tillsammans igen. Han sa att han hade kommit över mig redan en vecka efter vi gjort slut och att han bara tänkte att vi kunde ha sex.

 

Jag slängde min mobiltelefon i väggen, rev ner alla mina böcker från bokhyllan, rev ut allt jag hade i mina skåp, mina sängkläder, krukväxter ut genom fönster. Jag plockade upp en lapp och en penna, jag skrev ett kontrakt, att jag inte skulle vara med någon på 1 år och att jag inte skulle prata med honom under den tiden. Inte ett ord. Jag var förkrossad.

 

Vi är vänner idag och har pratat. Han erkände att han visste att jag inte ville ha sex men att han genomförde det ändå.

Att ha någonting att kontrollera, att kunna styra och bestämma över själv. Det var min sjukdom, att äntligen få bestämma själv över min kropp. att straffa den för att den är så äcklig, för att jag rent av var smutsig.

 

Jag minns hur jag grät, varje dag, varje natt. Jag hade svårt att sova och nätterna med ångest blev långa. Jag vägde mig runt 50 gånger per dag, bara för att se om min plan gick framåt. Siffrorna blev en drog, då de blev mindre fylldes jag av både tillfredställelse men också ångest för att jag inte gått ner mer. Om siffrorna hade blivit större, då skar jag mig, fylld av ångest tvingade jag mig att sluta äta en än gång, och stoppa fingrarna i halsen oftare.

 

Jag minns hur tre av mina bästa tjejkompisar började frysa ut mig, redan i början av 8:e klass, redan innan mina ätstärningar började ta fart. Jag fattade inte varför, men jag såg hatet i deras ögon.

 

Då min kille gick i samma klass började jag försöka vara med honom och killarna i klassen men det var inte lätt att försöka balansera förhållandet både som klasskamrat och pojkvän/flickvän. Vi var med varandra nästan varje dag efter skolan.

 

Till slut kom en av tjejkompisarna, som frusit ut mig över ett helt år, fram till mig då vi stod ensamma i omklädningsrummet efter gymnastiken. Hon började gråta och sa att jag sårade henne, jag bad om förlåtalse, förstod ingenting. Hon slutade gråta och tittade mig i ögonen och sa:

- "Jag kan nog prata för oss alla tre, vi stör oss på ALLT du gör och säger. Vi klarar inte av att vara nära dig, då du bara bryr dig om dig själv och bara pratar om dig själv eller din pojkvän. Jag vill bara säga att vi vill inte ha någon kontakt med dig efter skolavslutningen och ingen fortsatt vänskap. Du passar inte in."

 

Jag blev totalt krossad

Så många av mina dagar var fyllda av ångest, ångest och inget annat.

Det hände så mycket i mitt liv det året, mellan klass 8 och 9.

Jag blev kär, min första största kärlek, då hjärtat hoppade över ett slag, knäsvag och fjärilar i magen. Som en typisk 14 årings kärlek. Han var lika gammal som mig och gick i samma klass. Vi var oskiljaktiga.

Men det året blev ett av de svåraste

Jag började hata min kropp, som alltid varit mullig började min hjärna att förvränga bilden i min spegel. Jag var fet, jag såg bara fett. Jag minns att jag skrev dagbok under många månader och jag minns en dikt jag skrev, en mening ur den är:

”Jag vill bara ta en kniv och sprätta upp min mage och mina höfter.”

Jag avskydde mig själv, jag avskydde min kropp, den var äcklig, rent avskräckande. Jag började svälta mig själv, kräkas upp varje liten matbit jag fick i mig och varje kalori kontrollerades genom konstant, tvångsträning. Om någon ynka kalori för mycket hade ätits, då var ångesten där. Då var rakbladen bra att ha nära till hands.

Att se blodet sakta sippra ner för de röda sträck jag skapade på ställen där mina kläder täckte. Det var en lättnads suck att dra när den smärta jag kände inuti min kropp, istället blev fysisk.

Jag gick i för stora kläder för att inte visa min kropp, jag kunde inte visa min i omklädningsrummet för mina klasskompisar, utan klädde om inne på toaletten.

Det enda min spegelbild visade mig, var en fet, fet, fet tjej. Alldeles för fet. Då hade jag gått ner mer än 10 kilo. Min röst i huvudet sa; DET RÄCKER INTE!

 

 

 

 

 

 

http://intressant.se/intressant

Jag har så svårt att formulera mig, jag har så svårt att hitta ord till nästa fas i livet, till nästa inlägg. Det hände så otroligt mycket i mitt liv då. Allt för mycket, har tagit två dagar för att samla mig, då det var mycket jobbigare att skirva bloggen än vad jag trodde. Men jag kommer att få styrka till att samla rätt ord igen, så att det finns nytt att läsa.

 

Orka med mig! Jag är bara lite snurrig.

Ibland önskar jag att allt bara vore påhittat, ibland tänker jag att jag överdriver, jag kan faktiskt inte varit med om så mycket!

 

Men jag vaknar upp i den bittra sanningen om att det faktiskt är så, detta är min historia, mitt bagage, det jag har varit med om. Men jag försöker att säga till mig själv, att om jag inte hade varit igenom allt, så hade jag inte varit den människa jag är idag.

Det du inte dör av, gör dig starkare. Även om jag många gånger önskade just döden, då jag inte orkade mer

Att bli av med oskulden var något jag aldrig trodde skulle vara möjligt. Men jag var 13 år gammal, med samma kille som tog mig till skogen. Jag minns den natten vagt, jag minns bara att jag inte kände någonting, varken fysiskt eller psykiskt. Även efter fyra-fem gången, ingenting.

 

Jag minns att han dumpade mig, inte så långt efter