nenzys.blogg.se

Nepp! Ingen mens... Har dock gjort ett gravtest till idag och det var negativt, så ska försöka slappna av och se det som att kroppen sagt ifrån att det kanske varit lite för stressigt eller så.

Men det är svårt att hålla humör och tålamod, när man inte vet vad som är problemet.

Kommer den inte imorgon så ringer jag vårdcentralen på måndag.

Nu är min mens 7 dagar sen... Den har aldrig varit sen! Har kopparspiral sen 3 år tillbaka, så vad är detta nu då?

Stress kanske? Jag vet att jag har varit säkert 100ggr mer stressad innan i mitt liv och då har den kommit ändå.

Ändrat kosten? Nä, inte vad jag tänkt på.

Jag tog ett grav-test när mensen var sen 5 dagar, det var negativt..

Så vad kan detta vara?

Just nu pendlar humöret. Kanske hormoner, PMS eller på grund av nytt jobb. Men jag tror det har med att min sambo ligger ute i jobb. I stort sett varje vecka.

Jag bestämde direkt efter jag gjorde slut med mitt ex, att aldrig mer ha ett långdistansförhållande! Aldrig mer!

Det är ingenting som passar mig, jag vantrivs att ha kontakt endast genom telefon, Facebook m.m. Jag är ingen människa som trivs att vara ensam, jag är ett sant flockdjur!

Jag avundats de människor som älskar att vara med sig själva och trivs ensamma och vill ha egentid. Jag tänkte att det är nog något jag kan träna på! Typ separationsångest, som en hund! Något jag kan vänja mig av! Men nu efter 6 veckor, med en pojkvän som endast är hemma på helgerna så börjar mitt tålamod tryta! Det känns inte ett dugg bättre! Även om jag klarar mitt liv galant; arbetslös och gå hemma ensam till att gå första dagen på ett nytt jobb! Ingen hemma att berätta för och krypa upp i famnen hos när det känns främmande eller jobbigt.

Varför ska jag sitta i soffan varje kväll och VANTRIVAS i mitt egen hem?! Varför ska jag ha ångest varje kväll för att lägga mig i en tom säng?! Varför värker mitt hjärta av längtan så att jag ibland får svårt att andas?! Jag står knappt ut!

Vi bor ihop fast vi har långdistans, pga hans jobb. Pga att de har dåligt med jobb på hemmafront.

Vi hade i över 13 månader inte varit ifrån varandra EN enda natt! På 13 månader! Och så !BAM! Han ligger ute varje vecka i 6 veckor!

Jag får sköta hemmet själv, hunden, katten, maten, ja, allt! Och jag HATAR det!!

Det får mig till och med att undra och vackla; hur länge står jag ut!?

Visst får jag höra att egentid är underbart, det är fantastiskt att öva sin självständighet och blablabla!

Men nä! JAG hatar det, det är ingenting för mig! Och här sitter jag ensam en kväll till i den tomma sängen och undrar hur jävla länge ska detta pågå?

Va fan ska jag göra?

Jag låg här min ensamhet och kunde inte sova. Tankarna rusade och ångesten varvades med lyckorus.

Så kom jag på varför jag inte längre har lust att skriva på denna blogg.

Den hade liksom blivit lite för mörk för mig. Var gång jag gick in på bloggen fick jag en knytnäve i ansiktet med budskapet om att aldrig glömma mitt förflutna, det mörka. Det var som att ett svart regnmoln hängdes över mitt huvud och ångesten kom som ett brev på posten.

Jag fick prestationsångest över att känna att nu måste jag skriva ett djupt, mörkt inlägg om min barndom så läsarna blir rörda och inte lämnar min blogg. För jag förstod att det var lockande att läsa om andras mörka upplevelser!

Men jag tror faktiskt inte att jag slutade skriva för att jag blev depp, utan att jag faktiskt började känna mig för munter för min bloggs innehåll. Jag fick ett behov av att skriva som många andra bloggare; mode, mat, promenader, ja, i stort sätt vad som helst ifrån min bloggs syfte.

Som ni säkert märkte så gjorde jag tafatta försök till en vardagsblogg och jag tröttnade snabbt på mitt eget svek. Jag hade ju skapat bloggen som en djup, mörk och meningsfull blogg. Men jag började känna mig kvävd av mitt eget förflutna.

Jag ville ha en paus från det ständiga "sexuellt utnyttjad" stämplat i pannan.

Jag mår faktiskt riktigt jävla bra, även om jag inser att jag har långt kvar till ett "normalt" mående. Men vem fan vet vad "normalt" är?!

Jag har mina ångest-attacker, jag lider av posttraumatisk stress och har ibland svårt att motivera mig. Jag gråter och hatar mitt liv ibland. Men vem gör inte det?

Varför måste jag hela tiden se mig som offer? När jag faktiskt insett att jag kommit lång bit på vägen i livet. Varför stoppa mig genom att se bakåt?

Jag tror att mitt behov av att spy ur mig mina upplevelser minskade så sakteliga under tiden jag skrev ut allt på denna blogg. Och till slut tog det stopp. Även om jag inte berättar klart, även om jag glömt berätta vissa bitar och inte hunnit fram till mitt liv idag!

Men jag vill säga att jag skulle vilja starta en annan blogg, en muntrare blogg, varvad med inlägg från min barndom och glada inlägg från mitt liv idag. Med min riktiga identitet! Men det blir nog bara en idé utan handling. Kanske...

Kanske jag skickar in ett inlägg då och då här i bloggen. Jo, det ska jag nog göra!

Tack för att ni är underbara och stödjer kampen mot ett öppnare samhälle för sexuellt utnyttjade

Jag orkar inte riktigt med, jag hinner inte riktigt med.

Jag tar avstånd från allt som känns jobbigt just nu, för jag orkar inte lägga ner energi på att bearbeta.