nenzys.blogg.se

Jag sitter och små skrattar lite för mig själv, allt jag har skrivit låter verkligen som en bra bok, med påhittad story. Men det gör mig också, med bitter-ljuv insikt, lite omtumlad att veta att allt är min historia, mitt liv, allt är sant skrivet.  Jag upplever allt jag varit med om igen, då fingrarna går snabbt över tangentbordet.

 

Många kommenterar att jag borde bli författare, visst är det är stor dröm jag har. Att till slut hålla mitt livs historia i inbundet, äkta papper i min hand. Men läser man verkligen böcker nu förtiden?

 

Jag undrar; Skulle ni köpa min bok om den kom ut?

Jag minns hur jag satt ner på den kalla toalettsitsen, framåtlutad med armbågarna på knäna, min blick var fäst på den kala, vita test-stickan i mina händer. Två tydliga sträck uppenbarade sig framför mig.

 

Jag reste mig hastigt upp, stickan föll ner på golvet. Jag tog ett hårt grepp om handfatet. Mina knogar vitnade. Jag möttes av en skärrad blick i min spegelbild. Tusen tankar snurrade.

 

- Vad fan gör jag nu?

 

- Jag är bara 15 år gammal

 

- Är jag redo för att bli mamma?

 

 

 

 

Precis i början av sommaren hade jag slutat äta p-piller, då jag inte längre hade behov att använda dem. Det var också då jag verkligen förstod att jag inte heller mådde bra av hormonella preparat, redan då jag fick mina första p-piller, mådde jag dåligt, fick feber, blev sjuk och deprimerad. Jag bytte då till andra som kändes bättre, men de var egentligen inte heller så bra. Då jag slutade med de små, vita pillren, kände jag skillnad, jag mådde lite bättre. Styrde mitt humör lite lättare. Men jag fick inte tillbaka min mens.

 

Det sommarlovet var ett av de bästa jag haft, då jag hade bestämt mig för att jag skulle bli kvitt de djävularna i mitt huvud som sa åt mig att jag inte dög. Jag beslöt mig för att aldrig ge upp!

 

Jag hade en klippa att luta mig mot, en vän att lita på, en tjejkompis i alla väder. Vi umgicks hela den sommaren.

Hon stod brevid mig då jag fick ett omtumlande besked.

 

*****

Jag minns att jag tänkte mycket på min mens, varför den inte kom. Även om den bara hade uteblivit i tre månader. Tänk om jag hade förstört min menscykel genom mina ätstörningar, eller om p-pillren hade gjort något. Tänk om jag aldrig kunde få barn?

 

Jag bestämde mig i alla fall att försöka ta reda på orsaken

I skolan var det ingen som märkte att jag mådde så dåligt som jag gjorde, ingen märkte hur mycket jag hade gått ner. Ett år tog det innan lärarna började reagera.

 

En lärare satte sig ner med mig på en bänk i skolans korridor och förklarade att sjuksköterskan ville prata med mig inne på hennes kontor och att om jag inte orkade komma tillbaka till lektionen efteråt, fick jag gärna åka hem.

 

Väl inne hos sjuksköterskan bryter jag ihop, då hon frågar mig om hur jag mår. Jag erkänner, jag erkänner, jag är sjuk!

 

Hon frågade om min vikt, skrev ner på papper, frågade om mina skärsår, skrev ner på papper, hon frågade om mina föräldrars telefonnummer, skrev ner på papper. Hon förklarade hur det skulle gå till med behandling och att hon skulle skicka remiss till barn- och familjepsykiatriskt center och ringa mina föräldrar.

 

*****

 

Det tog en månad innan vi till slut satt inne i väntrummen inne på BFC för att få veta vad jag skulle gå igenom, både min mamma och pappa var med och de visste vad det handlade om, de hade förstått för länge sen, men inte trott att det varit så allvarligt.

 

Väntrummet kryllade av leksaker, väggarna var prydda av bamse, lille-skutt, skalman och alla andra karaktärer från barnprogram. En dockvagn med en gammal, ruffsig docka stod i ett hörn, klossar var utspridda över golvet och teckningar målade av darriga, små, osäkra barnfingrar var uppsatta för att uppfylla varje centimenter av väggarna.

 

Jag var arg, bara arg. Vad ska jag här och göra? Ett jävla dagis?! 

 

Till slut kom psykologen, en 45 årig, mycket speciellt klädd, översminkad tant. Jaha, där kom dagisfröken med glasögonen långt ner på näsan. Ilskan bara steg inom mig.

 

Hon tog i hand och satte sig, började fråga om min barndom. Allt var så bra så, jag hade haft en bra barndom, en lycklig barndom. Alla instämde, nickade på huvudet. Jag med.

 

Men en sak var säker, jag hamnade i en såkallad UNS-grupp, alltså att jag inte hade gått ner tillräckligt i vikt för anorexi, inte hetsåt tillräckligt för bulemi, inte hade utebliven mens. Jag var alltså egentligen inte tillräckligt sjuk.

 

Psykologen tog med mig in i ett annat rum, ensam. Rummer var som väntrummet. Fyllt av leksaker, på ena väggen stod det; LEKTERAPI.

 

Men det slapp jag undan som tur va!

 

Jag fick gå hos tanten en gång i månaden, vi hann med fem möten innan tanten gick på semester och jag på sommarlov. Jag hade precis börjat tycka att det gav mig något att prata om mina ätstörningar, men vi tog inte upp kontakten efter sommaren, och jag hade inte nämnt ett ord om morfar, det låg så långt bort.

 

Jag kommer ihåg sista mötet, sista frågan hon ställde, som jag aldrig fick svar på:

- Varför vill du långsamt ta livet av dig?

 

Nästan förträngt, ändå så uppenbart

Precis innan skolavslutningen i 9:an var jag med om en mopedolycka. Blev påkörd i sidan av mopeden av en bil. Jag och min kompis, som också satt på mopeden, vi klarade oss.

 

*****

 

Efter skolavslutningen dröjde det inte länge innan jag och killen i min klass gjorde slut. Vi hade bråkat ganska länge om små saker och jag började känna mig olycklig.

 

Ätstörningarna tog över allt mer och han var trött på att sitta och vänta på att jag skulle bli frisk. Mitt humör var istabilt och jag grät nästan varje dag, kunde knappt visa mig naken och kunde få panikattacker då vi hade sex.

 

 

Jag hade bestämt mig föt att vi skulle avsluta förhållandet och han gjorde slag i saken. Att veta att han också ville avluta förhållandet gjorde ondare än jag trott. Det brände ett hål i hjärtat då jag verkligen älskade honom, han var min första kärlek. Vi hade så många bra tillfällen, då vi båda var så lyckliga. Vi bestämde oss för att bara vara vänner. Men vänskapen avslutades hastigt.

 

Det hände i augusti, jag hade råkat nämna för länge sedan, på skämt, att vi vara såkallade "kk" efter vi gjort slut. Vilket jag ångrade i samma stund som vi gjorde slut.

 

Jag hade fortfarande känslor för honom.

 

Jag cyklade ofta hem till honom, för att umgås både men honom och hans familj. Vi hade bestämt att vi skulle ta en cykeltur den dagen och gjorde oss i ordning för en runda. Jag sa till honom att han fick bestämma vart vi skulle cykla och han tog ledningen.

 

Vi kom till slut fram till en sjö, med tät skog omkring oss och vi slog oss ner på bryggan för att vila. Han säger då:

 

Dum som jag var, försökte jag slingra mig genom att lägga till:

 

Ett helvete går genom mitt huvud, då jag försökte slingra mig ur, jag vill ju inte, jag är ju kär. Men om jag ställer upp kanske han tar mig tillbaka och vi blir ihop igen. Men jag kommer bara bli sårad. Fan...

 

Jag står med tårar i ögonen då han börjar klä av mig, han frågar hur jag mår, men jag slår ner blicken, han fortsätter. En tår rinner ner för min kind då han tränger in, det gör ont.

 

Jag frågade samma kväll om han ville bli tillsammans igen. Han sa att han hade kommit över mig redan en vecka efter vi gjort slut och att han bara tänkte att vi kunde ha sex.

 

Jag slängde min mobiltelefon i väggen, rev ner alla mina böcker från bokhyllan, rev ut allt jag hade i mina skåp, mina sängkläder, krukväxter ut genom fönster. Jag plockade upp en lapp och en penna, jag skrev ett kontrakt, att jag inte skulle vara med någon på 1 år och att jag inte skulle prata med honom under den tiden. Inte ett ord. Jag var förkrossad.

 

Vi är vänner idag och har pratat. Han erkände att han visste att jag inte ville ha sex men att han genomförde det ändå.

Att ha någonting att kontrollera, att kunna styra och bestämma över själv. Det var min sjukdom, att äntligen få bestämma själv över min kropp. att straffa den för att den är så äcklig, för att jag rent av var smutsig.

 

Jag minns hur jag grät, varje dag, varje natt. Jag hade svårt att sova och nätterna med ångest blev långa. Jag vägde mig runt 50 gånger per dag, bara för att se om min plan gick framåt. Siffrorna blev en drog, då de blev mindre fylldes jag av både tillfredställelse men också ångest för att jag inte gått ner mer. Om siffrorna hade blivit större, då skar jag mig, fylld av ångest tvingade jag mig att sluta äta en än gång, och stoppa fingrarna i halsen oftare.

 

Jag minns hur tre av mina bästa tjejkompisar började frysa ut mig, redan i början av 8:e klass, redan innan mina ätstärningar började ta fart. Jag fattade inte varför, men jag såg hatet i deras ögon.

 

Då min kille gick i samma klass började jag försöka vara med honom och killarna i klassen men det var inte lätt att försöka balansera förhållandet både som klasskamrat och pojkvän/flickvän. Vi var med varandra nästan varje dag efter skolan.

 

Till slut kom en av tjejkompisarna, som frusit ut mig över ett helt år, fram till mig då vi stod ensamma i omklädningsrummet efter gymnastiken. Hon började gråta och sa att jag sårade henne, jag bad om förlåtalse, förstod ingenting. Hon slutade gråta och tittade mig i ögonen och sa:

- "Jag kan nog prata för oss alla tre, vi stör oss på ALLT du gör och säger. Vi klarar inte av att vara nära dig, då du bara bryr dig om dig själv och bara pratar om dig själv eller din pojkvän. Jag vill bara säga att vi vill inte ha någon kontakt med dig efter skolavslutningen och ingen fortsatt vänskap. Du passar inte in."

 

Jag blev totalt krossad

Så många av mina dagar var fyllda av ångest, ångest och inget annat.

Det hände så mycket i mitt liv det året, mellan klass 8 och 9.

Jag blev kär, min första största kärlek, då hjärtat hoppade över ett slag, knäsvag och fjärilar i magen. Som en typisk 14 årings kärlek. Han var lika gammal som mig och gick i samma klass. Vi var oskiljaktiga.

Men det året blev ett av de svåraste

Jag började hata min kropp, som alltid varit mullig började min hjärna att förvränga bilden i min spegel. Jag var fet, jag såg bara fett. Jag minns att jag skrev dagbok under många månader och jag minns en dikt jag skrev, en mening ur den är:

”Jag vill bara ta en kniv och sprätta upp min mage och mina höfter.”

Jag avskydde mig själv, jag avskydde min kropp, den var äcklig, rent avskräckande. Jag började svälta mig själv, kräkas upp varje liten matbit jag fick i mig och varje kalori kontrollerades genom konstant, tvångsträning. Om någon ynka kalori för mycket hade ätits, då var ångesten där. Då var rakbladen bra att ha nära till hands.

Att se blodet sakta sippra ner för de röda sträck jag skapade på ställen där mina kläder täckte. Det var en lättnads suck att dra när den smärta jag kände inuti min kropp, istället blev fysisk.

Jag gick i för stora kläder för att inte visa min kropp, jag kunde inte visa min i omklädningsrummet för mina klasskompisar, utan klädde om inne på toaletten.

Det enda min spegelbild visade mig, var en fet, fet, fet tjej. Alldeles för fet. Då hade jag gått ner mer än 10 kilo. Min röst i huvudet sa; DET RÄCKER INTE!

 

 

 

 

 

 

http://intressant.se/intressant

Jag har så svårt att formulera mig, jag har så svårt att hitta ord till nästa fas i livet, till nästa inlägg. Det hände så otroligt mycket i mitt liv då. Allt för mycket, har tagit två dagar för att samla mig, då det var mycket jobbigare att skirva bloggen än vad jag trodde. Men jag kommer att få styrka till att samla rätt ord igen, så att det finns nytt att läsa.

 

Orka med mig! Jag är bara lite snurrig.

Ibland önskar jag att allt bara vore påhittat, ibland tänker jag att jag överdriver, jag kan faktiskt inte varit med om så mycket!

 

Men jag vaknar upp i den bittra sanningen om att det faktiskt är så, detta är min historia, mitt bagage, det jag har varit med om. Men jag försöker att säga till mig själv, att om jag inte hade varit igenom allt, så hade jag inte varit den människa jag är idag.

Det du inte dör av, gör dig starkare. Även om jag många gånger önskade just döden, då jag inte orkade mer

Att bli av med oskulden var något jag aldrig trodde skulle vara möjligt. Men jag var 13 år gammal, med samma kille som tog mig till skogen. Jag minns den natten vagt, jag minns bara att jag inte kände någonting, varken fysiskt eller psykiskt. Även efter fyra-fem gången, ingenting.

 

Jag minns att han dumpade mig, inte så långt efter

Jag tycker att det är jobbigt att skriva de nästa inlägg jag ska lägga in, det som min morfar gjort är oförlåtligt och aldrig mitt fel. Men jag kan inte hjälpa det att jag känner skuld. Framför allt då jag ska skriva de inlägg om mina val om killar och vad de gjort mot mig.

På ett sätt känner jag mig så dum att jag inte såg varningssignaler och mönster. Ibland är jag rädd att det är mitt fel att jag har varit med om så mycket. Tänk om jag hade kunnat satt ner foten och sagt nej.

Min hjärna, hela min kropp försökte förneka det morfar gjorde, på så sätt såg jag nog inte det som hände. Att allt var morfars fel

Som att inte det första skrämmande övergreppen skulle vara nog. På vår "lilla julafton" som vi hade som tradition hos mina morföräldrar händer det igen. Cirka två år efter första gången, då jag var 12 år.

 

Som jag kämpat under två år, att under de gånger vi var uppe hos min mormor och morfar, hålla mig undan från morfar och att aldrig befinna mig i samma rum som honom ensam.

 

Så på den dagen då vi firade "lilla julafton", bestämde jag mig helt plötsligt att jag skulle förlåta honom. Jag tänkte att det bara var en engånshändelse och att det säkert var av misstag, han var ju faktiskt lite full...

 

Liggandes på vardagsrumsgolvet, ritandes i mitt målarblock, ensam med morfar i fåtöljen på andra sidan rummet. Plötsligt reser han sig upp och kommer fram mot mig och säger; - Du har allt börjat bli en riktig kvinna, har du fått bröst än? frågar han

 

- Låt mig få känna efter. säger morfar och sträcker sig ner för att känna efter med sina grova, äckliga händer. 

 

Paralyserad av skräck och svek, ligger jag helt stilla. Han går sakta iväg efter att vara nöjd.

 

Bara någon minut var det, men det räckte för att jag bestämde mig för att förevigt hata denna man, som inte längre var min morfar. Det var den dagen han dog för mig.

*****

I 8 år levde jag i skuggan av skammen av att veta att en man som stod mig så nära, gjort mig så orätt i min barndom. I 8 år förstod jag inte varför min mamma inte förstod eller varför hon inte tog mitt parti, jag förstod inte varför min mormor försökte tysta ner det.

Sen den dagen förstod jag inte varför jag inte kunde vara nära en man, lita på någon eller varför jag mådde så dåligt.

Jag var 10 år då det hände, då min egen morfar utsatte mig för något så fult och hemskt, som kommer följa med mig hela mitt liv. Hans egna 80 års kalas, med tårta och en liten del alkohol skulle betyda att, under en ensam stund tillsammans på soffan i vardagsrummet, att han skulle ta på min 10-åriga kropp, på ett så smutsigt sätt.

Efteråt sprang jag ut, gråtandes till min mamma och mormor som stod i köket, jag fortsatte spring upp mot övervåningen till den bäddsoffa min mamma och jag sov i. Mamma och mormor sprang efter mig och frågade vad som hade hänt. Då jag, som den lilla flicka jag var, försökte förklara något så hemskt, kom inte alla ord ut. Allt de kunde förstå var att han hade varit innanför mina kläder.

Mormor ställer frågan om jag inte kunde ha känt fel och om han inte gjort det av misstag. Direkt då började jag tvivla på det uppenbara, absolut förbjudna som faktiskt hänt. Mormor lade också snabbt till att vi inte ska berätta för någon om vad som hänt.

Då mormor hör att morfar börjar röra på sig på nedervåningen, skyndar hon sig snabbt ner för att se hans reaktion på det som hänt. Då morfar ser mormors upprörda ansikte frågan han vad som hänt. Då hon säger att det inte är något, fortsätter han med att säga att han måste ha svimmat av inne i soffan, han säger att han inte kommer ihåg någonting.

Mormor går upp till oss igen, morfar stannar där nere. Mormor berättar vad morfar har sagt om att han inte minns någon, och hon lägger snabbt till att vi absolut inte får berätta något för morfar om vad som har hänt. Han skulle bli så fruktansvärt ledsen då.

Efter detta börjar en teater om att försöka leva normalt, att låtsas älska min morfar för det han gjorde mot mig och se till att ingen får veta något. Direkt började förträngandet av det som förstörde hela mitt liv.

Min historia slutar inte där, då min morfar utsatt mig för fler övergrepp, inte alls långt efter.