Jag är fylld med svikenhet, ilska och sorg.
Efter att min mormor fick reda på allt som hänt med morfar så blev hon konstig. Hon ifrågasatte allt och kunde inte förstå. Efter det drog jag mig undan, jag orkade inte med en människa som inte var på min sida när någon gjort mig så illa att det förstört stora delar av mitt liv.
Mormor skickade inte annat än vardagliga meddelanden, i början svarade jag inte på dem, men till slut började jag svara tillbaka, kort men ändå ett svar. Jag träffade henne till och med och började känna att det började kännas bättre med vår relation.
Så igår skrev hon ett så elakt meddelande, men svartsjuka, mörka meningar om att jag styr och ställer med alla men att jag inte kan göra det med henne, att det är tråkigt att all kontakt bara sker på mina villkor och att jag har tid med andra men inte henne.
Det tog så hårt, det kändes som om någon slått mig med en hammare i bröstet och luften gick ur mig och jag började darra.
Första tanken var: Det är inte rättvist, hon har ingen rätt att skriva så. Att spy ur dig sånt på mig!
Jag orkar verkligen inte, jagvet inte vad jag ska göra och det känns hopplöst
För er som precis kommit in på bloggen kan läsa del 1 av min historia
här
I 8 år levde jag i skuggan av skammen av att veta att en man som stod mig så nära, gjort mig så orätt i min barndom. I 8 år förstod jag inte varför min mamma inte förstod eller varför hon inte tog mitt parti, jag förstod inte varför min mormor försökte tysta ner det.
Sen den dagen förstod jag inte varför jag inte kunde vara nära en man, lita på någon eller varför jag mådde så dåligt.
Jag var 10 år då det hände, då min egen morfar utsatte mig för något så fult och hemskt, som kommer följa med mig hela mitt liv. Hans egna 80 års kalas, med tårta och en liten del alkohol skulle betyda att, under en ensam stund tillsammans på soffan i vardagsrummet, att han skulle ta på min 10-åriga kropp, på ett så smutsigt sätt.
Efteråt sprang jag ut, gråtandes till min mamma och mormor som stod i köket, jag fortsatte spring upp mot övervåningen till den bäddsoffa min mamma och jag sov i. Mamma och mormor sprang efter mig och frågade vad som hade hänt. Då jag, som den lilla flicka jag var, försökte förklara något så hemskt, kom inte alla ord ut. Allt de kunde förstå var att han hade varit innanför mina kläder.
Mormor ställer frågan om jag inte kunde ha känt fel och om han inte gjort det av misstag. Direkt då började jag tvivla på det uppenbara, absolut förbjudna som faktiskt hänt. Mormor lade också snabbt till att vi inte ska berätta för någon om vad som hänt.
Då mormor hör att morfar börjar röra på sig på nedervåningen, skyndar hon sig snabbt ner för att se hans reaktion på det som hänt. Då morfar ser mormors upprörda ansikte frågan han vad som hänt. Då hon säger att det inte är något, fortsätter han med att säga att han måste ha svimmat av inne i soffan, han säger att han inte kommer ihåg någonting.
Mormor går upp till oss igen, morfar stannar där nere. Mormor berättar vad morfar har sagt om att han inte minns någon, och hon lägger snabbt till att vi absolut inte får berätta något för morfar om vad som har hänt. Han skulle bli så fruktansvärt ledsen då.
Efter detta börjar en teater om att försöka leva normalt, att låtsas älska min morfar för det han gjorde mot mig och se till att ingen får veta något. Direkt började förträngandet av det som förstörde hela mitt liv.
ÅH! Jag saknar den här bloggen ibland att få vara mitt gamla dystra anonyma jag där jag kunde skriva exakt som jag kände.
Det har hänt jätte mycket i mitt liv, för er som inte läser den anra bloggen kan jag uppdatera:
- jag ska gifta mig! (helt sjukt)
- jag mår upp och ned, som vanligt, ångesten lever kvar
Jag funderar på att ta upp den här bloggen igen för att kunna skriva ut exakt hur jag känner om vissa saker.
