nenzys.blogg.se

I skolan var det ingen som märkte att jag mådde så dåligt som jag gjorde, ingen märkte hur mycket jag hade gått ner. Ett år tog det innan lärarna började reagera.

 

En lärare satte sig ner med mig på en bänk i skolans korridor och förklarade att sjuksköterskan ville prata med mig inne på hennes kontor och att om jag inte orkade komma tillbaka till lektionen efteråt, fick jag gärna åka hem.

 

Väl inne hos sjuksköterskan bryter jag ihop, då hon frågar mig om hur jag mår. Jag erkänner, jag erkänner, jag är sjuk!

 

Hon frågade om min vikt, skrev ner på papper, frågade om mina skärsår, skrev ner på papper, hon frågade om mina föräldrars telefonnummer, skrev ner på papper. Hon förklarade hur det skulle gå till med behandling och att hon skulle skicka remiss till barn- och familjepsykiatriskt center och ringa mina föräldrar.

 

*****

 

Det tog en månad innan vi till slut satt inne i väntrummen inne på BFC för att få veta vad jag skulle gå igenom, både min mamma och pappa var med och de visste vad det handlade om, de hade förstått för länge sen, men inte trott att det varit så allvarligt.

 

Väntrummet kryllade av leksaker, väggarna var prydda av bamse, lille-skutt, skalman och alla andra karaktärer från barnprogram. En dockvagn med en gammal, ruffsig docka stod i ett hörn, klossar var utspridda över golvet och teckningar målade av darriga, små, osäkra barnfingrar var uppsatta för att uppfylla varje centimenter av väggarna.

 

Jag var arg, bara arg. Vad ska jag här och göra? Ett jävla dagis?! 

 

Till slut kom psykologen, en 45 årig, mycket speciellt klädd, översminkad tant. Jaha, där kom dagisfröken med glasögonen långt ner på näsan. Ilskan bara steg inom mig.

 

Hon tog i hand och satte sig, började fråga om min barndom. Allt var så bra så, jag hade haft en bra barndom, en lycklig barndom. Alla instämde, nickade på huvudet. Jag med.

 

Men en sak var säker, jag hamnade i en såkallad UNS-grupp, alltså att jag inte hade gått ner tillräckligt i vikt för anorexi, inte hetsåt tillräckligt för bulemi, inte hade utebliven mens. Jag var alltså egentligen inte tillräckligt sjuk.

 

Psykologen tog med mig in i ett annat rum, ensam. Rummer var som väntrummet. Fyllt av leksaker, på ena väggen stod det; LEKTERAPI.

 

Men det slapp jag undan som tur va!

 

Jag fick gå hos tanten en gång i månaden, vi hann med fem möten innan tanten gick på semester och jag på sommarlov. Jag hade precis börjat tycka att det gav mig något att prata om mina ätstörningar, men vi tog inte upp kontakten efter sommaren, och jag hade inte nämnt ett ord om morfar, det låg så långt bort.

 

Jag kommer ihåg sista mötet, sista frågan hon ställde, som jag aldrig fick svar på:

- Varför vill du långsamt ta livet av dig?

 

Nästan förträngt, ändå så uppenbart