Min historia part 6
Kategori: Historia
Kategori: Historia
Kategori: Personligt
Kategori: Personligt
Kategori: Personligt
Ett av de starkaste minnena jag har från det första övergreppet i soffan är morfars släpiga röst som upprepande frågar om det är skönt och om han får känna. Jag kommer ihåg obehaget och avsmaken jag kände, men ändå kunde jag inte göra annat än att nicka och säga Ja. Som 10 år visste jag att det han gjorde var fel, men jag visste också att vuxna alltid har rätt, man kan lita på vuxna. Framför allt sin egen morfar, som innan var min bästa kompis.
Jag kommer ihåg hur det vaknade en liten djävul i mig, som sa till, då jag var för nära en man eller då jag inte skulle lita på någon.
Jag kommer ihåg att under åren, innan morfar blev allt för sjuk, fortsatte han med sin släpiga röst att säga att jag allt hade blivit en riktig kvinna. Även inför min familj, men då låter det ju inte så illa som i mina öron, då jag visste exakt vad han menade.
*****
Kategori: Personligt
Som att inte det första skrämmande övergreppen skulle vara nog. På vår "lilla julafton" som vi hade som tradition hos mina morföräldrar händer det igen. Cirka två år efter första gången, då jag var 12 år.
Som jag kämpat under två år, att under de gånger vi var uppe hos min mormor och morfar, hålla mig undan från morfar och att aldrig befinna mig i samma rum som honom ensam.
Så på den dagen då vi firade "lilla julafton", bestämde jag mig helt plötsligt att jag skulle förlåta honom. Jag tänkte att det bara var en engånshändelse och att det säkert var av misstag, han var ju faktiskt lite full...
Liggandes på vardagsrumsgolvet, ritandes i mitt målarblock, ensam med morfar i fåtöljen på andra sidan rummet. Plötsligt reser han sig upp och kommer fram mot mig och säger; - Du har allt börjat bli en riktig kvinna, har du fått bröst än? frågar han
- Låt mig få känna efter. säger morfar och sträcker sig ner för att känna efter med sina grova, äckliga händer.
Paralyserad av skräck och svek, ligger jag helt stilla. Han går sakta iväg efter att vara nöjd.
Bara någon minut var det, men det räckte för att jag bestämde mig för att förevigt hata denna man, som inte längre var min morfar. Det var den dagen han dog för mig.
*****
Kategori: Personligt