nenzys.blogg.se

Jag är en riktig lant-tös, uppväxt bland djur och skog. Iklädd gummistövlar och blåställ sedan jag kunde gå.

 

Min barndom var på gården bland de 500 fåren, några höns, kaniner, hundar, katter, några hästar då och då och en massa andra djur.

 

Både min mamma och pappa arbetade som bönder, slet sina hände smutsiga för att ge oss mat på bordet. Jag och min bror hjälpe till då och då, när fåren skulle flyttas, på våren när lammen föddes eller när hö skulle in på sommaren.

 

Ju äldre jag blev, ju mer vandrade jag i hagarna på våren, hjälpte till när tackorna skulle få sina lamm.

 

Jag har sett så många liv komma till världen i form av ulliga små figurer på ostadiga ben. Tagit hand om dem som inte haft någon mamma, fött upp dem med mina egna händer. Sett dem växa.

 

Jag minns som igår när jag som 12-åring satt i det höga, gröna gräset och tittade ut över gården som gått i genarationer av vår släkt sedan 1850. Glädje-tårarna rann längs kinderna när jag visste att det var här jag ville att mina barn skulle få växa upp. Denna gård som jag skulle ta över när jag blev stor.

 

Det var här jag hade lärt mig gå, prata och leva. Min fristad

 

Nya regler och lagar gjorde det svårt att få pengar, ynka ören för allt slit. Bestämde sig för att dra ner på fåren, blev bara ett par hundra kvar. De blev mindre och mindre varje år. Till slut bara ett 30-tal kvar. Blev en hobby. Blev ingenting kvar. Mamma och pappa orkade inte känna sig så instängda mer. Orkade inte mer.

 

När jag var 17 år satte sig min mamma, pappa, bror och jag vid köksbordet. Mamma och pappa ville prata om något. De såg allvarliga ut. Min mamma sa till slut:

 

- Vi tänker sälja gården, om det inte är någon av er som vill ta över gården.

 

Min bror blev glad, sade att det var ett bra beslut att sälja, det sade jag med, det tyckte jag med. Ändrade tider, ändrade åsikter. Jag var endast 17 år utan någon aning om vad jag skulle hamna i livet. En stor gård med djur var ett så stort ansvar och det var inte så jag hade tänkt att ta över gården. 

 

Jag förstod inte att det skulle vara så tungt att se min bardomsgård till salu på nätet, att se mitt barndomsrum i bilder för andra att titta på för att kanske köpa och bo i. Jag visste inte att det skulle göra så ont att packa ner mina saker i lådor. Jag visste inte att det skulle vara så jobbigt att se alla spår av min uppväxt i huset, i ladugården, i jorden, i mig.

 

Jag blev både chockad men ändå inte när mamma och pappa meddelade att de skulle sälja allt. Men jag var inte beredd på att det skulle ske. Jag kunde inte få in i min skalle att jag aldrig skulle få komma tillbaka hit, att någon annan familj skulle fira sina juldagar, födelsedagar, ja, till och med lära sig gå och prata, växa upp där. Precis som jag gjorde, och alla andra generationer i min släkt.

 

Ångrar jag mig att jag inte tog över gården? Jag vet inte.

Känner jag mig misslyckad över att jag inte tog över den? Jag vet inte

Känner jag att jag sviker min släkt? Jag vet inte

 

Men jag vet att det i mitt hjärta gör lika ont som att ha mist någon man verkligen älskar, någon man trodde man aldrig skulle kunna leva utan. Det känns fortfarande som att ha ett brustet hjärta som aldrig kommer att läka.

 

Var det bara jag som tog det så hårt?

 

Mina tårar de rullar, gör mina kinder våta. Min vetskap över att aldrig få tillbaka den plats där jag föddes.

Ett ställe där olyckliga och lyckliga minner lever kvar.

 

Men gården kommer alltid att finnas i mitt hjärta för alltid, vetandes att ett annat barn kommer att få en lycklig uppväxt där.

 

Mina tårar rullar