Min historia part 47
Efter samtal, sms, anmälan av K's mamma och K's ständiga, elaka prat om oss till våra gemensamma vänner ringde jag till slut polisen.
Jag var så nervös att jag skakade, jag var rent ut sagt rädd för vad K och hans mamma skulle göra härnäst.
Jag satt i samtal med en kvinnlig polis, hon var mjuk på rösten och förstod att jag var nervös. A satt mitt emot mig på andra sidan bordet med ett snett leende.
Jag frågade den kvinnliga polisen om vad som krävs för att göra en polisanmälan. Hon bad mig berätta allt om vad både K och hans mamma gjort och sagt. Jag berättade allt från bråket på grund av A och mitt förhållande, att K spred rykten om att jag var billig och bara ute efter sex, hur han "varnade" mina tjejkompisar om att A var aggressiv och att hans mamma gett sig in i leken genom att trakassera, hålla koll på oss och anmäla oss.
Varje gång vi var hos några vänner, fick vi höra om vad K sagt om oss till dem, framför allt om mig. Jag grät alltid i bilen hem.
Polisen sa rätt ut till mig att allt jag berättade absolut räckte för att göra en anmälan för förtal och kränkning.
När jag berättade om den anmälan som K's mamma gjorde för vi hade hunden på arbetsplats under arbetstid började hon skratta. Hon bad om förlåtelse, men fnittrade vidare, förklarade att;
- Tänk på våra polishundar som kan sitta i en polisbil hela dagen utan att knappt komma ut!
Jag bestämde mig i alla fall för att inte göra någon anmälan. Det kändes kanske lite överdrivet ändå.
Polisen sa att om de skulle fortsätta störa oss, så skulle jag göra en anmälan.
Efter samtalet kände jag mig både bättre till mods och lite starkare.
Det hade som sagt gått 2-3 månader med bara K's skitsnack om oss vart vi än kom och vi var livrädda för att hans mamma inte skulle sluta snoka och anmäla oss.
Allt bara för en konflikt mellan K och mig, som egentligen bara handlade om hans känslor. Jag var så ledsen att han hade dragit in alla, jag ville inte att våra vänner skulle behöva välja sida. Jag ville verkligen inte...
