Min historia part 40
Kategori: Personligt
Jag satt i väntrummet på BUP. Jag visste vad som hände bakom dörren där min mamma och min psykolog satt. Jag visste att psykologen visade och läste upp den historia som jag och psykologen skrivit. Den historian som handlade om morfar, vad han gjort mot mig. I detalj hur och vart han smekte min kropp, hur han bröt ner mig bit för bit, min kamp för att överleva den teater jag spelat för att låtsat älska honom så ingen märkte. Psykologen satt där inne och berättade för min mamma vad alla pojkvänner gjort, om tvingad till oralsex, tvingad till sex, hur jag blivit slagen och blivit berövad på min självkänsla och självsyn.
Paniken reste sig inom mig, jag reste mig upp, började gå mot utgången. Jag orkade inte vara kvar här, jag ville inte gå in i det rummet och se min mamma i ögonen. Läsa upp historian högt inför mamma. Jag klarar inte detta!
Men då jag precis lade handen på dörren till friheten ut, så ropade hon på min. Psykologen ropade på mig.
Jag övervägde att springa där ifrån men jag vände och klev in i samtalsrummet.
Mamma satt i en av de röda fåtöljerna, hennes ansikte hade många tecken på att hon hade gråtit. Hennes mascara hade runnit ner längs kinderna. Tårarna steg i mina ögon när jag sakta satte mig i fåtöljen jämte henne. Psykologen satt mitt emot. Jag tittade ner på mina händer, samlade i knät, jag kunde inte titta upp, jag kunde inte möta deras blickar blick. Jag tittade på de vita papren liggandes på bordet framför mig. Det var meningen att jag skulle plocka upp dem och börja läsa. Jag kan inte!
Psykologen lade papren i mina händer, sa att jag måste våga, jag måste för min egen skull! Tårarna faller ner på de vita papren. Jag kan inte!
Mamma vänder sig mot mig ber mig att läsa högt, hon säger att hon redan vet vad som står, men jag måste läsa högt!
Vi sitter tysta, jag stirrar på de vita papren med de små fasansfulla, svarta orden. Lyssnade på snyftande. Fem minuter passerar, tio minuter går. Jag kan inte.
Plötslig lägger mamma sin hand på mitt lår och säger de ord jag aldrig trodde jag skulle få höra:
- Förlåt! Jag hade ingen aning om att det han gjorde mot dig var så allvarligt. Hade jag vetat att det var så allvarligt, hade jag packat våra väskor och du hade aldrig mer behövt se honom. Jag ber verkligen om förlåtelse, du skulle aldrig behövt bära på detta ensam. Jag skulle ha skyddat dig! Jag älskar dig!
Jag älskar dig
